Nu är det bara några timmar kvar innan jag går på semester. Som vanligt finns det en del lösa trådar som kan bli hängande över semestern, vilket inte är bra, då kunderna utomlands inte fattar att vi tar semester överhuvudtaget.

Som jag konstaterade igår är det mycket pessimism i tidningarna nuförtiden. Att hitta goda nyheter är inte så lätt, men det går!

Idag läste jag om Ingrid Betancourts frigivning. Härligt! Jag har följt hennes historia ett tag nu, då jag ibland läser franska tidningar och ibland spanska tidningar, som följer läget i Colombia närmare än vi gör.

Idag läste jag om henne i New York Times, en väldigt intressant artikel förresten. Tänk att vara gisslan i sex år och inte se dina barn växa!

Vänta bara, om tre år blir det film av detta. Mark my words.

Maria berättade igår att de har ett barn som kommer att gå hela sommaren i förskolan. Hela sommaren. Och inte bara det, dessutom heltid.

Vi pratar om en tre åring.

Som inte får semester. Inte en endaste dag.

Skrämmande. Vi vuxna tar ledigt. Tonåringarna har …vad blir det, 10 veckor ledigt?

Men de små, de går i förskolan. Jag tycker det är hemskt.

Att läsa Dagens Industri är ingen munter läsning. Är man inte deppig innan så blir man det, garanterat.

Danmark går som första land i EU in i en recession. (jag tror Sverige blir nr 2).

Tysklands DAX gick ner.

Englands FTSE gick också ner.

Volvo går dåligt så det knakar.

Oljan blir dyrare.

Räntan kommer att gå upp.

Att sälja husvagnar och bilar blir allt svårare. Hus likaså.

Men bönderna är glada, deras intäkter har gått upp med 20% på ett år!

Jag tror det är dags att gå till stranden och glömma allt elände.

26 grader inne i kontoret. Härligt. Tur att jag har shorts på. Beachen vore inte helt fel nu…

När sonen kom hem konstaterade Maria och jag att han blir stor och vuxen så snabbt!

När han berättade om sin resa till Finland, där han besökte Helsingfors, Vaasa, Seinäjoki ( som han uttalar rätt, enligt honom) och Hangö så kunde vi se hur rik man blir av att resa. Hans ögon glimrade när han berättade om olika saker som hänt och människor han träffat under två veckors tid .

Det känns också skönt att inse att det var rätt att låta honom åka. Det gick ju riktigt bra. Man kanske oroar sigi onödan ibland.

Bussen från Huvudstaden ska anlända klockan 17:40. Som vanligt, är jag 5 minuter tidigt. Av någon mystisk anledning går inte bussen till bussterminalen, den går till en annan gata som  jag inte brukar köra i. Det är lite enkelriktade gator på vägen dit så det tar mig en liten stund att komma fram.

Då plötsligt ser jag sonen promenera längs med gatan, bort ifrån mig. Jag tutar och han ser mig.

-Hej! Vart är du på väg?

-Jag? jag skulle ta bussen hem! Din bror skulle säga till dig att du inte behövde komma och hämta mig…

Min bror. Konstnären. Att lita på att ett sådant meddelande kommer fram, via honom, är som att förvänta sig att en portugis kommer i tid till ett möte.

Vovve blir också jätteglad. Nu är alla “fåren” hemma igen. Va skönt. Nu kan man slappna av.

Eftersom sonens mobil är “död” så förväntar jag mig ingenting heller. No news is good news, brukar det heta. hade han tappat bort sig i Huvudstaden hade han säkert hittat någon som lånat honom en mobil. Alltså litar jag på att han sitter i rätt buss på väg hem. Som tur är fick jag veta att mobilen var död, annars hade jag blivit väldigt nervös.

Och så var det dags. Sonen kommer hem. Just nu sitter han på flyget hem. So far so good. Men det är när han landar som äventyret blir intressant. Han ska först ta ut bagage. Låter lätt, men är inte alltid så.

Sedan ska han gå ut och ta flygbussen till City terminalen. Låter också enkelt, men så har jag själv stått på fel ställe och väntat på min buss. Man kan ju ta flygbussen till Uppsala, till exempel.

Väl framme i terminalen ska han ta bussen hem. Och innan dess har han lite tid att irra omkring i terminalen.

Fick ett sms idag. Han är på väg. Vi behöver inte oroa oss. Men, han glömde ladda batteriet till mobilen. No worries, han har gott om tid att tappa bort sig själv i Stockholm.

Härligt. Då får vi väl hoppas att han dyker upp 17:30 och att han inte hamnar i Karesuando i stället.

Den här helgen flög förbi och jag kan nästan inte riktigt komma ihåg vad vi gjorde. Det kan bero på att vi satsade på en del saker i min att-göra lista samt att vi jobbade på Marias “minska sommarstressen listan”.

Alltså har vi putsat och städat och tvättat och betalat räkningar och gjort en massa mindre intressanta saker.

Kvinnorna i familjen ville shoppa lite med, och jag fick bli chaufför. Jag har aldrig riktigt fattat varför de tycker det är roligt att ha mig med; jag ser ju extremt uttråkad ut när de shoppar. Frun köpte ett par skor (what else) och dottern en ny mobil. Hon har kommit på att det lönar sig att spara, så nu har hon på ett års tid köpt sig familjens bästa kamera och familjens bästa mobil. Den som spar han har…

Ochså var det ju fotboll igår igen. Kvinnorna i familjen är så glada att plågan är slut och jag är ju mer än nöjd då mitt lag vann! Eftersom jag skulle jobba idag var jag osäker om jag skulle kunna se på allt, tänk om det blivit förlängning, men så tänkte jag att det inte är alla dagar mitt Spanien går till final. Och vi segrade! johoooooo! Viva España!

Och idag mår jag bra, glad och pigg, trots att natten blev inte så lång. Jag kan konstatera att några timmar av god sömn fungerar bättre en många timmar av dålig sömn.

Måndagen började ganska bra, men en liten order värd över en halv miljon kronor. Yes!