Naturligtvis förstår jag att vissa företag enbart har en länk från .com (dvs det finns ingen sida där) men i många fall, som Google, MSN, Expedia, Amex finns det en sida i USA och en annan i Sverige.

Snälla, låt mig själv välja vart jag ska!

För en del människor verkar det vara viktigt att samla på sig så många ”vänner” som möjligt. Jag undrar vad meningen är, egentligen.Är det för att visa upp hur social man är? ”Kolla, jag har 500 vänner!” Man skulle tro att dessa människor är väldigt sociala, eller hur. Det är bara det att om 30% av alla dessa vänner skriver ett inlägg, blir det så många att man inte hinner med.

Det märkte jag för ett par dagar sedan. En av mina bästa vänner, på Fb och IRL, har över 500 kontakter på FB. Ännu flera på Linkedin. Han skriver säkert mellan 3 och 5 inlägg per dag. Jag har inte varit så flitig, men ändå, rätt så aktiv. Och så skickar han mig ett meddelande ” hej, hur är det med dig? vi har ju inte pratat på länge”.

Det fick mig att fundera. Jag har ju läst massor av hans inlägg och vet, ungefär, vad han håller på med. Hans meddelande lät… långt borta. Konstigt. Det lät som om han inte märkt att jag också finns på FB. En tanke slog mig… kan det vara så att han skriver en massor, men läser ingenting? Jag har faktiskt aldrig fått en kommentar av honom.

Sedan har jag en annan kontakt, som är ännu flitigare än den första. Problemet är att hon kopplat ihop FB, Linkedin och Twitter. Alla hennes inlägg syns på tre ställen samtidigt. Jag drunknar i hennes inlägg. För en vecka sedan skulle jag skicka henne ett meddelande. Gick in på FB, meddelanden, och konstaterat att jag skickat samma meddelande för två år sedan, utan att få svar. Eller läser hon inte sina meddelanden, eller bryr hon sig inte om dem.

Väldigt socialt. Man är så aktiv på dessa sociala nätverk, och ändå är man så osocial, på samma nätverk.

Ett  tredje mönster. ”Flitig syndromet”, kallar jag det. Personer som läst kändisars inlägg och försöker göra liknande. Visa sitt ”perfekta liv”.  Alla inlägg är filosofiska, många citat, och så även allt man gjort. Man bygger upp en fasad, och vi som känner personen, undrar vad som hänt med honom eller med henne. Så där är ju inte personen i verklighet? Eller är det tvärtom? Kan det vara så att det man visar upp på FB, är det ”riktiga jaget”?

Ett ämne han berörde var ledarskap. Han tyckte att den ”svenska modellen” mycket väl kunde exporteras eftersom den fungerade så bra, och så gav han exempel på framgångsrika svenska företag. Gissa vem var den enda som ställde en kommentar / fråga till honom under hel mötet… ja, det var jag. Jag påpekade att den ”svenska modellen” där medlemmarna i gruppen själva får bestämma vem gör vad, inte alltid fungerar. Jag har själv testat det på en grupp från latinamerika och ingenting hände överhuvudtaget, tills en av medarbetarna sade till mig att jag inte kunde göra på det viset. Om jag i stället delegerade tydligt och gav konkreta order, skulle allt fungera mycket bättre. Och så blev det.

Idag fick jag ett något komiskt bevis på detta, här hemma.

Chefen har sitt kontor bredvid vårt lilla kök. Han ansåg idag att soporna luktade illa, så han stängde dörren till sitt kontor,och hoppades på att ”någon” skulle ta ut soporna. Alla på kontoret blev något förvånade när dörren var stängd. Till slut kom alla på att han hade stängt dörren därför att soporna luktade, men ingen tog ut dem.

Det gjorde jag. Och så tänkte jag på hur detta aldrig hade hänt i ett företag i Frankrike, till exempel. Där hade chefen tagit första medarbetare och sagt ”ta ut soporna!”. Men här väntar man på att ”någon” fattar att soporna ska ut och själv tar initiativet till det.

Löjligt.

Hon skriver lite annat intressant

Jag tror inte på äktenskap, jag tror på kärlek. Jag tror inte på idén att jag MÅSTE leva med någon resten av mitt liv, det gör mig bara ledsen och ger mig skuldkänslor,  jag tror inte på misslyckande, jag tror på att man går vidare, att man tar beslut, bra eller dåliga, jag tror på att ändra sin åsikt så fort som nödvändigt

Jag saknar den första gången av allt. Därför tror jag inte att det det viktiga är hur mycket jag älskar min partner, jag behöver känna det man känner i magen  som går igenom hela kroppen, den första gången, det kvittar hur mycket jag älskar honom eller hur bra han ser ut, jag måste känna den känslan som jag är så beroende av. Vi alla saknar den känslan, men vågar inte erkänna det. Borde inte alla förhållanden vara tills ”detta” tar slut?

Jag tror inte på monogami. Jag tror på trohet, på mina känslor, på det jag känner och låter min kropp känna

Jag föddes naken utan lagar eller religion, dessa uppfanns av mannen, som Bibeln, och jag har känslan att dessa uppfanns enbart för att kunna manipulera folk och gynna några enstaka

Funderar på min egen situation. Jag har ett jobb som jag kan sköta från vilket ställe som helst, men min arbetsgivare anser att jag ska vara på plats mellan 08:00 och 16:30. Som om vi vore på 1910. Trots att mitt avtal säger att jag kommer att jobba hemifrån och på helger, ska jag stämpla in och ut. Jag fick slita för att få min bärbara dator och den har jag nu haft sedan 2007. Att byta ut den, trots att den börjar visa sin ålder på olika sätt, är ”out of the question”. MIn arbetsgivare tror inte på Facebook eller Twitter. Det är något som man gör privat. Dessutom ska man skilja privat och jobb. Jag får ta hem min bärbara dator men får bara använda den för att jobba. På samma sätt ska jag inte ta med privata saker till jobbet. Av den anledningen fick jag slänga min färgskrivare, som var privat. Chefen anser inte att man behöver en färgskrivare, så vi köper inte en. Den som läser har ”tillräcklig fantasi för att se de olika färgerna”.

Man kan ju undra. Själv märker jag hur det som händer i USA tränger in sig i mitt liv även om min arbetsgivare försöker stå emot. Jag får privata mejl på jobbets mejlkonto, och jobb mejl på mitt privata mejlkonto. Jag har kunder på Facebook och på Twitter. Jag får samtal hem, till min arbetsmobil och till min vanliga telefon.Jag har kunder som vill skypa, på min fritid, med mitt privata konto.  Gränserna suddas ut, vare sig man vill eller inte. Dessutom jobbar jag mot människor som finns i olika länder vilket gör att deras tidsperspektiv inte är samma som vårt.

Det blir intressant att se, hur min arbetsgivare lyckas stå emot det som händer överallt.

Och under tiden kommer jag att fortsätta som vanligt. Dvs, bakom kulisserna.

Deras representant i England hade de senaste veckorna fått en konstig hosta, och han hade sagt att han börjat bli orolig för sin hälsa. På juldagen kollapsade han och dog. Så där bara. Han var runt 60 år gammal.

Jag har känt R i tio års tid. Han var alltid väldigt glad och trevlig. Ibland, när han märkte att portugiserna och jag inte kom överens, ringde han till mig för att lugna stämningen. Ofta ringde jag honom för att ta reda på vad som hände ”bakom kulisserna”.

Jag kommer att sakna honom. En god vän är borta.

Jag har ofta funderat på Sveriges flyktingpolitik. Vi är ju väldigt generösa när vi tar hit folk, men sedan verkar det som om integrationen är svår och dessutom har vi en mängd fall, varje år, av folk som skickas tillbaka då det är uppenbart att de inte borde göra det. Som den här familjen. Eller den 90 åriga kvinnan som skulle skickas hem för en månad sedan.

Varför inte minska antalet som vi tar hit, för att sedan ta hand om dem som redan är här? Då skulle vi slippa dessa fall som nästan alla är överens om att inte borde finnas.

Och stackars familjen borde tas HEM omedelbart.

Det som slår mig mest är hur bra jag mår dagen efter. Med tennisen blev jag utmattad men dagen efter kände jag ingenting speciellt. Med simningen, och möjligtvis också effekten av bastun, är jag full av energi dagen efter. Helt underbart.