Idag var det sista dagen för en av våra medarbetare. Vi fick ju varsla för några månader sedan. Usch va hemskt.
Nu har alla gått, och den sista gick idag. Jag anställde henne för ett antal år sedan, och hon var riktigt bra.
Vi kramades om, jag önskade henne lycka till, och hon svarade med ”vi ses på Lidl!” för vi brukar, av någon anledning, välja samma tidpunkter att handla där.
Sov som en stock i natt, vilket jag behövde. Måndagar brukar ju inte vara så bra, men den här gången känns det bättre än vanligt.
Detta, trots att jag fått en konstig förkylning. Jag nyser hela tiden, och det kliar runt näsa och ögon, men därefter händer ingenting. Jag brukar få ont i halsen först, men det känns helt ok. Å andra sidan har jag börjat med dunderkuren med vitlök, vitaminer och annat som inhandlats i Tyskland och Italien, så vem vet. Vi kanske blir av med bacillerna innan det blir för allvarligt. Jag MÅSTE bli frisk tills nästa vecka för då ska jag få knorrvaccinet och jag vill inte skjuta upp det!
För en gångs skull hade väderleksmannen rätt när han sade att lördagen skulle bli fin, och söndagen grå och trist.
Igår tog jag tillfället i akt och gick till skogen för att leta efter trattkantareller. Det verkade som om jag skulle komma hem tomhänt, så jag beslöt att njuta av skogen och bara promenera. Och då, när jag var nästan framme vid bilen, såg jag en trattis, och en annan, och en tredje…
Skogen var så jättevacker. Och det var tyst och fridfullt.
På kvällen när jag hade lagat maten ringde det på dörren. Grannarna ville bjuda oss på middag! Ah, why not! Barnen fick äta min mat, och Maria och jag knallade över till grannen.
Idag vaknade jag med att det kliade lite i halsen…nej! vill inte bli sjuk!
Grått även idag, men åtminstone är det ingen storm längre. Vindarna från Skåne blåste även hit och igår kväll var det nästan orkanvindar hos oss. När jag tänder brasan måste jag öppna altandörren lite för att få luften att cirkulera; igår kunde jag inte öppna den! Det var som om någon stod utanför och höll emot!
Pratade med min syster igår. Stackarn har fått veta att hon måste operera framtänderna och det kommer att kosta 80,000 kr. Snacka om julhälsning.
På jobbfronten känns det lite bättre nu, då vi börjar få lite fler order. Hoppas 2010 börjar bra! (och slutar ännu bättre!)
Jag hade en kollega, som var sjuk väldigt länge. Han hade ett krävande jobb, som ”åt upp honom”. Efter många år sade han upp sig. Han orkade inte. Jobbet var för krävande och han hade inget ork, helt enkelt.
En dag lyssnade han på radion. En man pratade om bin. Och honung.
Min kollega bestämde sig för att börja med en bi kolonni. Han har köpt material och börjat bygga ett bisamhälle. Han studerar allt om bin och om honung. Ju mer har lär sig, desto mer intresserad blir han. Han har gått med i ett antal föreningar och läser allt han kan om ämnet.
Han kom på besök till oss, och det var en helt annan person än den som lämnade företaget för några månader sedan.
Han ser LEVANDE ut. Hans ögon lyser, och han verkar så glad, nästan euforisk.
Vad glad man blir när något sådant händer!
Bin, och honung.
Tänk, jag skrev ett intressant inlägg i FB och fick beskedet att det var för långt.
Jag är tillåten 450 tecken och jag skrev över 700. Not good! Jag får lägga upp bilder, jag får spela 10.000 spel, jag får lägga upp filmer, men jag får inte skriva ett inlägg, som dessutom, var kortare än de flesta inläggen i en blogg.
Måste säga att det är under all kritik.
Av den anledningen kan jag inte sluta med bloggen. Jag får skriva och skriva och skriva hur mycket jag vill. Inga restriktioner. Det är ju upp till läsaren att bedöma om texten är för lång och tråkig.
Så ska det vara!
Och inlägget då…?
—– to be continued —-
Maria håller på med något som heter PIM. I princip handlar det om att lära sig använda datorn. Hon har stor datorvana, med alla hennes kollegor har inte det.
Hur som helst, nu skulle hon ta fram en power point presentation med ljud. Både hon och jag har gjort en mängd presentationer tidigare, men inte med ljud.
Eftersom hon är så ambitiös som hon är, tänkte hon slå två flugor med en smäll, och ta fram en presentation som hon kunde använda på jobbet. Instruktionen var att ta fram 5 sidor men hon lyckades få ihop 25. När vi sedan skulle lägga in ljudet försökte vi testa genom att lägga till det i första bilden, då vi förstod att det skulle ta en lång tid att fixa alla 25 sidor, och tänk om det inte fungerade?
Vi testade, och ingenting hände. Trixade med inställningar. Bytte program för ljudet. Ingenting. Bytte mikrofon. Ingenting. Bytte dator, ingenting.
Vi höll på att bli helt vansinniga.
Till slut läste jag instruktionen i hjälp modulen, där det står
”prata in…bla,bla,bla… när sedan bildspelet är slut kommer följande meddelande…
Ah! Man kunde inte testa med en bild! Man skulle göra alla 25 på en gång! Annars kan ju inte bildspelet vara slut!
För att kolla om min teori fungerade bantade jag ner det hela till 3 sidor och då
simsalabim!
presto! fertig! voilà!
vem säger att män inte kan läsa instruktioner….?
Efter mitt möte med bufflarna för ett par dagar sedan kunde man tro att folket har är rätt så otrevliga men det finns de som är riktigt trevliga.
En sådan mötte vi igår. Han är konsult i den här branschen och år således inte ”en av dem”. Faktum är att de inte gillar honom därför att han måste ofta bedöma deras jobb, och det är ju inte så kul, att bli bedömd, när man tror att man är bäst i världen.
Just det, att tro att man är bäst i världen, verkar vara något av ett genetiskt drag här. Undrar om det kommer från tiderna då Vasco da Gama seglade till Goa.
Vi har träffat honom tidigare och vi tyckte det skulle vara intressant att möta honom igen, eftersom ekonomin är som den är, och han kanske vet lite mer än de andra.
Så vi gick till en riktigt trevlig liten restaurang vid havet och åt lite musslor, räkor, bläckfisk och drack lite gott vitt vin från Douro, och hade det ganska mysigt.
Vilken skillnad, från det andra mötet.
Igår hade vi mötet med den stora kunden. Lik Ikea ska han pressa skiten (ursäkta språket) på leverantörerna, och det blev, som vanligt, en riktig upplevelse att sitta i mötesrummet med Kejsaren, Presidenten och hans maffia liknande kumpaner, som inte sade ett ord under hela mötet.
Kejsaren gillar inte mig, därför att han anser att jag har ”attityd”. Han har tydligen inte fattat att vi finnar är vana att bråka med storebror, om inte Sverige, så Ryssland, och vi ger oss inte så där enkelt.
Vid ett läge blev han så arg att han bara skrek på mig. Chefen (min) trodde jag skulle få förmaksflimmern tillbaka, men hjärtat klarade av testen, trots att pulsen höjdes en aning.
Det är bara det att jag har en inbyggd mekanism som en tidigare chef kallat för ”clam shell approach”. När jag möter någon som skriker på mig blir jag tyst och försvinner in i min mussla. Med min blå ögon stirrar jag bara på den som skriker (min fru brukar bli hel galen när jag gör så).
Det är inte märkligt att vår bästa Formel 1 förare kallas för Iceman. Det ligger i generna.
Det hela slutade ungefär som vinterkriget. Vi förlorade Viborg men vi behöll resten av landet.
Få se hur nästa runda, om ett år, blir.
Är i hotellet nu, och ska snart äta frukost. Resan gick väldigt smidigt och vi landade 20 minuter för tidigt.
Rummen har renoverats, vilket är bra, för det här hotellet, trots sina 4 stjärnor, ser ut som om det byggts av kommunisterna någonstans i Minsk. Servicen är helt ok, det är rent och prydligt, så jag kan inte klaga, men eftersom jag har förflutet i hotellbranschen ser jag allt med andra ögon. Arkitekten som ritade det här hotellet måste ha varit blind och dum samtidigt.
Ingången är en katastrof. Hotellet ligger i en återvändsgränd, men, det finns ingen rondell att köra runt i. Man kör in, och backar ut. Vilket kaos.
Inne i lobbyn finns ingenstans att sitta om man skulle vänta på någon.
Hela huset är mörkt, fyrkantigt. Not nice!
