93 miljoner

Fick nyss det senaste numret av National Geographic som handlar enbart om Kina. Väldigt intresant nummer om ett land som är så aktuellt.

En artikel handlar om klyftan som byggs upp mellan den yngre och den äldre generationen. Tänk, de som är 50 och uppåt fick inte resa, de fick inte äga bilar, de hade inga mobiltelefoner, inga lägenheter, ingenting. De gjorde allt som de “skulle göra”. De yngre, å andra sidan, vill uppleva allt som deras föräldrar inte fick uppleva. De vill ha Gucci, BMW, Rolex, resa till Paris… När dessa sedan pratar med varandra, är det en sådan skillnad, att det blir svårt att kommunicera.

En annan artikel handlar om föroreningar. I en by är chansen runt 50% att alla äldre än 60 får cancer. De beskriver också floder där vattnet inte går att dricka överhuvudtaget, och städer där luftföroreningar är så dåliga att bebisar får problem att andas…

Och sedan finns en lustig liten artikel om namn. Det finns så många människor att namnen håller på att “ta slut”. Ett exempel: i Kina finns det 93 miljoner människor som heter Wang. Tänk… som om alla tyskar skulle heta Schmidt.

Satt och funderade på det…

Wang sitter i kaféet och väntar på sin kompis Wang. Plötsligt dyker Wang upp

- hej Wang, säger Wang

- hej Wang, säger Wang

- vad ska du göra idag? säger Wang

- jag ska träffa Wang, säger Wang

- menar du Wang, den söta tjejen? säger Wang

- nej, jag menar basketspelaren, säger Wang

- och vem av dem, de är ju 7 stycken! säger Wang

- jo, Wang den längre. Säger Wang

- aha! Säger Wang

- och vad ska du göra? frågar Wang

- jo, jag har en dejt med Wang. Säger Wang

- aha? hon den med glasögon? Frågar Wang

- nej, du vet Wang! Den söta Wang! Hon med svart hår och mörka ögon…

Den hala engelsmannen

Ni kanske kommer ihåg mitt rallykörandet i England för ett tag sedan. Jag skulle ju träffa en indier och en engelsman som vi gör affärer med. Vi hade ett långt och trevlligt möte och sedan dess har INGENTING hänt.  De varken betalar eller köper.

Och jag jagar engelsmannen. Hal som en ål. Trevligt och så när man får tag på honom, men det är inte lätt. Om inte han är på “möte” är han “running errands” eller så är han på resande fot. Att skriva email lönar sig inte, när han svarar är det så här ” Sorry I’m out on business and cannot reply at the moment. Will get back to you as soon as I can” och så hör man aldrig mer ifrån honom.

Lustigt med engelsmän. Vi har ett antal kunder därborta. Alla är så hövliga och trevliga. Men ack så hala. Det betalar alltid sent, om de betalar och man får aldrig någon information ur dem. Vi har en svart lista med företag som är sena med betalningar, och 90% av dessa är engelsmän. Så får man ringa och tjata, och så småningom får man betalt. Och sedan köper de igen, och så börjar karusellen på nytt. När man träffar dem lovar de alltid att förbättra sig, men seda “händer något” som förändrar läget.

Bråk med fransyskan

Jag och mina fransyskor. Det är väl en evig följetong. En god vän (manlig sådan) slutade hos min kund för att gå över till konkurrenten, och han har ersatts av en kvinna. Hon skriver alla sina email i rött. Kan ni tänka er? I rött.

Dessutom klagar hon på allt mellan himmel och jord. Så nu har jag sagt att jag vill inte leverera längre. Hon svarade som om jag aldrig sagt detta. Så jag fick fråga henne om hon verkligen läst det jag skrivit.

För några år sedan gjorde jag samma sak, men min kompis löste det hela. Få se vad som händer nu. Nu är det som att spela schack. Jag gillar schack.