Strutsen pratar

Igår hände två rätt så roliga saker.

Det första var att jag fick kontakt med engelsmannen som jag jagade i England för några månader sedan. Det var varit stilltje med våra affärer och jag har börjat tröttna. Jag har försökt få honom igång med olika förslag och igår kom mot förslaget. Min kollega (som jag bråkar med) ville inte gå med på det, och jag ville, varvid ärendet gick vidare till chefen.

Chefen befann sig plötsligt i en lite annorlunda situation. Han var tvungen att ta ställning, eftersom engelsmannen måste få ett svar. Han visste också att min kollega fått rätt tidigare, på sitt sätt, då han inte tagit ställning. Och han vill inte komma i ett läge där kollegans ställning blir alltför stark.

Alltså fick jag rätt.

Och sedan, på eftermiddagen, kom chefen till mig och berättade att min kollega är förbannad på mig pga det som hände tidigare. Men, han förstod hur jag menade. Efter lite prat så förstod jag att han tycker egentligen att jag har rätt i sakfrågan men han vill inte ta ställning i denna fråga utan vill hellre att vi reder ut det mellan oss.

Som jag ser det har jag vunnit i bägge fallen. Min kollega har trängt in sig i ett hörn där han inte kan komma ut utan att göra det jag vill. Så han kommer att fortsätta med det han gör, och alla på kontoret vet att han gör fel. Jag tror nästan att han själv vet att han gör fel, men nu är det fråga om stolthet. Och ju längre han fortsätter med sin dumhet, desto värre blir det för honom.

Men jag mår bra idag. Det är en vacker morgon.

Demokrati eller inte

Idag har jag bråkat med en kollega. jag brukar inte göra det, men idag hände det. Personen i fråga är något envis, och brukar se allt i svart eller vitt. Nu gjorde han något som enligt min mening han inte har mandat att bestämma över, och det han hänt tidigare. Som jag ser det, är det en sak som tillhör mitt ansvarsområde. Jag har påpekat det tidigare men han tycker det är mindre viktigt, alltså har han fortsatt med det.

Idag påpekade jag det för honom en gång till varvid jag fick ett svar av honom som löd ungefär som “jag tycker det är bra. Jag gör som jag vill”. Nu är det lite känsligt eftersom vi befinner oss i samma hierarkiska nivå i företaget. Jag bestämmer inte över honom och vice versa. Men i det här fallet anser jag att det är mitt ansvarsområde; och då är jag över honom, hierarkiskt sätt.

Så jag har bollat över frågan till vår gemensamma chef och frågat honom vem det är som bestämmer över denna fråga. Det blir spännande att se hur det utvecklas. Jag är rätt så fascinerad över skillnaden i hur man sköter sådana frågon i mellan olika länder.

Min åsikt är att många i Sverige tolkar ordet demokrati fel.  Demokrati betyder inte att alla får göra hur de vill, men många tror att det är så. För en tid sedan var det en artikel i tidningen angående hur en skola skötte en viss fråga, nämligen rätten att ha mobiltelefoner påslagna i klassen. Rektorn hade bestämt en sak och eleverna tyckte att det var fel. Enligt dem var det inte demokratiskt. Och då kan man undra vad som menas med det. Ska alla göra hur de vill? Själv undrar jag även om demokrati är den rätta vägen i alla lägen. I ett företag måste ju någon ta beslut, annars fungerar det inte. Många utlänningar som kommer till Sverige har svårigheter med “medbestämmande rätten” eftersom de anser att många enkla frågor tar alldeles för lång tid att beslutas över eftersom alla ska säga sitt.

Så nu väntar jag på chefens drag. Jag blir inte förvånad om det “sopas under mattan”.

Den hala engelsmannen

Ni kanske kommer ihåg mitt rallykörandet i England för ett tag sedan. Jag skulle ju träffa en indier och en engelsman som vi gör affärer med. Vi hade ett långt och trevlligt möte och sedan dess har INGENTING hänt.  De varken betalar eller köper.

Och jag jagar engelsmannen. Hal som en ål. Trevligt och så när man får tag på honom, men det är inte lätt. Om inte han är på “möte” är han “running errands” eller så är han på resande fot. Att skriva email lönar sig inte, när han svarar är det så här ” Sorry I’m out on business and cannot reply at the moment. Will get back to you as soon as I can” och så hör man aldrig mer ifrån honom.

Lustigt med engelsmän. Vi har ett antal kunder därborta. Alla är så hövliga och trevliga. Men ack så hala. Det betalar alltid sent, om de betalar och man får aldrig någon information ur dem. Vi har en svart lista med företag som är sena med betalningar, och 90% av dessa är engelsmän. Så får man ringa och tjata, och så småningom får man betalt. Och sedan köper de igen, och så börjar karusellen på nytt. När man träffar dem lovar de alltid att förbättra sig, men seda “händer något” som förändrar läget.

Vändpunkten?

Idag ringde skolan till Maria och sade att hon kommer att få börja där i maj. Ni kanske kommer ihåg att jobbet bara försvann plötsligt. Det ser ut som facket gjorde något, trots min något skeptiska inställning.

Kan det vara möjligt? kan det vara vändpunkten?

Om det blir som det är sagt får Maria äntligen en fast anställning. Efter 14 års slit!

Party party!

Ska jag våga tro att det är sant?

whoho…what a ride!

Idag var det fart på jobbet. Precis som jag gillar det. Inte för mycket stress, men tillräcklig fart för att plötsligt konstatera att det är dags att åka hem. Positiv stress, heter det.  Den gillar jag. Får mig att tänka på att surfa på en fin stor våg i Hawaii… whoho what a ride! Yeah!

Liten bonus

Jag har tidigare berättat om våra juridiska äventyr i Portugal. Nu avslutades målet och vår kära advokat skickade sin räkning. Han tyckte att han gjort ett strålande jobb, så efter 6 års plågor ville han ha lite € som en bonus. Och det säger han EFTER att målet är avslutat. Att han sedan enbart lyckats göra det han skulle göra, spelade ingen roll. Han tyckte att han visade prov på hårt intellektuellt arbete och kreativitet!

Detta kunde vi ju inte acceptera så jag fick ta en liten fajt med honom på spanska… och han svarar ju på portugisiska. Chanserna att bli missförstådd är ju rätt så uppenbara men jag lyckades få ner hans arvode med 3 x min bruttolön. Inte illa! Tydligen förstod han det jag ville!

Tre fransyskor

Mitt möte gick bra, men det var långt. Mellan 10 och 6! Ok, vi hade lunch emellan, men ändå.

Tre fransyskor tog hand om mig. Den första, vi kallar henne G, har jag känt länge. Hon påminner om Lisbeth Salander, för dem som läst Stieg Larsson. Smal, inte speciellt vacker, intelligent, tystlåten, noggrann…en bra research typ. Jag har känt henne i 8 år och kallar henne fortfarande för “vous”. Men den har gången kom jag lite närmare. Tre pussar på kinden fick hon (och jag naturligtvis).

N, kvalitetschefen, har jag inte träffat tidigare. Hon var den hårdaste av alla tre. Med kalla blå ögon som tittar en rakt igenom som om man vore genomskinlig. Hon gav mig också största motstånd.

Den tredje kvinnan hade jag träffat tidigare, i ett annat sammanhang. Vi kallar henne I. Fast jag hade glömt det, eller snarare, så visste inte jag att det var samma person då hon gift sig och bytt namn. Hon är nu inköpschef. En vacker kvinna, med humor, intelligens… ja, hon kommer att lyckas där. Definitivt. Hon är också tuff, så när jag såg dessa tre på andra sidan bordet kändes det som om det skulle bli en tuff match. Tre mot en och de har hemmaplan dessutom. Att diskutera och förhandla på franska är inte det lättaste, ska ni veta.

Som tur var, tror jag I tyckte om mig, för plötsligt var hon på min sida. Det var ju tur det, så jag kom ut ur mötet i ett stycke. Men trött var jag!

Första stopp

Sitter i ett café i Köpenhamns flygplats och väntar på flighten till Paris. Dricker en hemsk kaffe som dessutom kostade en förmögenhet. Kom hit med tåget och på vägen hit hann jag läsa lite av min bok, den ryska vännen, som Maria fick när hon köpte någon tidning. Ganska bra bok.

Jag hann också tjuvlyssna på två som pratade i telefon. Den ena skulle just fixa en begravning och var väldigt upprörd. Den andra pratade med SEB och skulle överföra lite pengar från ett konto till ett annat. Det går ju inte riktigt att unvika lyssna på folk, när de pratar högt på tåget. Jag kan ju inte koppla bort mina öron!

Idag blir det en lång dag. Kommer till Paris vid fem tiden och sedan, två timmar senare, tar jag tåget som för mig till Poitiers. Anländer klockan 21 och hoppas att jag kan luska ut hur jag kommer in i mitt hotellrum. Det är nämligen obemannat, så jag har fått en kod.

Känns en aning spännande, på sitt sätt. Allt är okänt. Vet inte vad som väntar på mig, vilka ställen jag ska till, vem jag ska möta på vägen. Jag följer bara flödet, och hoppas att det tar mig till ett hotel rum i den franska staden.

På botten av träsket

Jag pratade med facket idag och även de tycker att hon ska bryta kontraktet. Enligt dem kommer det en lösning snabbare om vi gör så, därför att det finns en efterfrågan för förskolelärare. Så länge hon sitter kvar med kontraktet, är hon låst. Bryter hon det, hamnar hon på listan, och då måste alla tjänster som dyker upp först gå via listan. Enligt facket finns det ingen på listan just nu, så då blir hon Nr1. Jag har sett att det finns en annons, så det kanske stämmer…

Det känns som att stå vid kanten av ett berg, och ta hoppet. Vi får väl lita på facket, för vi har ingen annan att lita på.

På något sett måste vi göra något. Vi har för många lösa trådar och om vi blir av med några av dessa, kanske blir det lättare att ta hand om det som blir kvar. Genom att bryta kontraktet behöver vi inte tänka på den skolan och vad det innebär; i stället kan vi börja tänka på framtiden.

Förståndet säger att det inte hänger riktigt med; Magen tycker det verkar bra. Vi litar på Magen den här gången, eftersom Förståndet inte har ett bättre alternativ. Är man på botten av träsket kan man ju inte sjunka längre ner, eller hur?

På krigsstigen igen

Igår läste jag ett email från facket som skickats till mig när jag var borta. Min fråga var hur länge man måste vara anställd innan anställningen förvandlas till en fast sådan.

2 år var svaret.

Maria har jobbat i 2 1/2 år hos kommunen. Och nu, innan hon bytte jobb, skulle de förlänga hennes vikariat med 6 månader. Om jag fattar detta rätt så har de brutit mot lagen. Två gånger. Sedan fick hon ju ett vikpå 6 månader i det nya jobbet ( samma arbetsgivare) därför att hon var “obehörig”.  Att hon är obehörig till själva jobbet är en sak, men arbetsgivaren kan ju inte undgå lagen!

Det gör mig arg. Hela natten har jag grubblat över detta. Jag måste ju göra något. Man kan inte behandla sina anställda hur som helst, även om de är vikarier.