Spökligt

Ute på havs igen. Den här gången är det bara Vovve och jag.

Det är disigt. Jag kan inte se horisonten. Inte en våg. Ingen vind. Så stilla det bara kan vara.

Jag paddlar försiktigt, för att inte störa tystnaden. Jag hör dropparna som faller från åran när jag lyfter den. Dripp Dripp.

Lång fram finns det ett tjugotal fåglar. De blir skrämda, trots att jag är minst 500 m ifrån dem. Jag är ju ensam, mitt i havet.  Inkräktaren.

Jag njuter av vädret, och tänker på alla dem som är hemma och tittar ut. De tycker vädret är trist. Tråkigt. Men det är det inte. Det är spännande. Spökligt. Sagolikt.

Bilderna

Dotterns bilder blev ganska bra, en del av dem. Örnarna var svåra, dels därför att vi var långt bort och dels därför att de rörde sig snabbt. Kameran har en sådan lcd-skärm som man ska titta på; inte det bästa när man fotar flygande fåglar! Det är risk att man hamnar i vattnet…

Fåglar

Igår vär en härlig höstdag igen, så jag lockade ut dottern till havs. Hon gillar att paddla, och även att fotografera. Hennes kamera är ingen höjdare, men så är hon bara 10, så det får vänta lite. Tillsvidare vill vi se hur hennes intresse utvecklas…

Det var riktigt vackert ute. Vackert, men kallt. Alla träden har blivit gulbruna. Vattnet var blank, som en spegel. Hon vill paddla till en ö, som är ungefär 1,5 km från bryggan.

Halvägs dit såg jag en fågel som flög mot ön. Den såg ut som en falk eller vråk, fast större. Ritkigt stor. Kolla! sade jag…

Fågeln flög till ön och landade på en stor tall. Vi var ungefär 500 m ifrån och kunde se den. Jag sade till dottern att hon skulle ta fram kameran och förbereda sig, ifall den flög iväg. Vi närmade oss. 400m. 300 m. Plötsligt hördes ett skrik från ön. Det lät som något jag aldrig hört tidigare.

Vad var det? frågade hon.

Fågeln…eller vänta, de är två!

Två fåglar som bråkar… åktenskapsproblem? tänkte jag för mig själv, och smålog lite…

Den mindre jagade iväg den större, och följde efter. Då plötsligt såg vi svansfjädrarna. Vita, och breda.

Jag förstod direkt vad vi hade sätt.

Havsörnar!

Vilken mäktig upplevelse! Både dottern och jag kände oss som om vi hade haft ett möte med en ande eller något liknade… en religiös upplevelse…

Och bilderna? Vet ej, hade inte tillfälle att ladda ner dem…

Höstbild

Vovve och jag njöt av vyn i lördags…vi bara satt där, utan att röra en fena, och tittade ut. Ingen vind, inga vågor, inga ljud andra än fåglarna…

härligt…

Vovve och den spanska snigeln

Igår var det en riktigt fin höst dag. Så vackert ute att jag inte ville gå in överhuvudtaget.

Efter lite trädgårdsarbete beslöt jag mig för att ta en liten tur med kanoten. Vovve kom med, ivrig som alltid. De här gången hade vi en passagerare med oss: en spansk mördarsnigel. Vi lät den vara, stör du inte mig så stör jag inte dig.

Det var helt underbart ute på sjön. Det blåste lite, väldigt lite, och det luktade hav. Vi såg en båt i horisonten. När vi närmde oss såg vi att det var en man som lade ut nät.

Sedan paddlade vi vidare mot en ö. Vovve njöt som bara det. Hon stod upp som en surikat, med nosen i vädret, och tog in lukten. Vid ett läge, när vi var in i vassen, blev hon så ivrig att hon nästan hoppade i.

Sedan hörde vi hur det plaskade och fick se en man ta upp en gädda. Ingen liten en heller.

Härligt.

Väl på land hade jag ingen lust att gå in nu heller så jag frågade dottern om hon ville gå på en cykeltur. Vi cyklade till en halvö som ligger mittemot vår vik. Helt fantastiskt. När hösten är fin är det inte mycket som slår den!

Havet och jag

Medan alla sover passar jag på att ta mig en kanot tur. Vattnet är  som en spegel när jag går ut. Helt tyst. Paddlar ut och kommer på att jag ska besöka en vik jag har aldrig vrait i tidigare. Det blir varmt, så jag tar av mig skjortan. Härlig känsla, med lite varm luft på kroppen. Ser en människa, på långt håll, på en ö. Kollar närmare med kikaren och ser att det är en man som fiskar.

Paddlar runt stenen och tittar in i viken. Längst inne i viken ser jag en stor segel båt. Den ser ut som Sparrow’s Black Pearl, fast i mindre format. Häftigt!

Målet blir att paddla runt båten. Men när jag kommer till 10 meter ifrån den börjar det blåsa. jag kommer aldrig runt båten, men jag kommer tillräckligt nära. Vinden gör att jag inte kan paddla dit jag vill. Det är nackdelen med en kanadensare. Och tjusningen. Utmaningen.

Paddlar hem. Det blir svårare, för vinden är emot mig. En halv timme senare är jag framme. Det känns på armarna nu…

tre mörtar och en spigg

Idag var det dags för ett fiskeäventyr. Tyvärr är havet där jag bor halvdött men ibland kan man ha lycka.

Ut med kastspön och metspön, in i bilen, och så åkte vi iväg till vårt favorit ställe. Att kasta verkade hopplöst, fast en av syrrans döttrar lyckades med konsten att fånga en spigg på kast. För den som inte vet, är spiggen en pytte liten fisk på kanske fyra cm. Hur kan man fånga en sådan med kastspö? Jo, den kan fastna av misstag…

Sedan började vi meta och fick ett antal mörtar.

Efter tre timmar kommer en liten kille cyklande. Gör sitt första kast och får en gädda.

Hmm… fel på fiskaren, draget, tekniken? Eller bara tur? Who knows. Så är det att fiska. Kul var det i alla fall.

Kvällsvinden

Det blåser västliga vindar. Det ser inte så farligt ut, så jag paddlar ut. Klockan är 7 på eftermiddagen. Jag gillar kvällssol. Den är varm, men inte het. Jag tar av mig t-skjortan och låter den varma vinden smeka min kropp medan jag paddlar.

Jag ser en kvinna med två små barn i stranden mittemot. Hon vinkar till mig, så jag vinkar tillbaka. Jag vet inte vem hon är, men det spelar ingen roll. Vinka kan man alltid.

Kanoten glider ut rätt så enkelt, efterom jag följer vinden. Jag vet att det kan bli knepigt att åka åt andra hållet, när jag är ensam, för kanotens framdel böjer sig uppåt.

Jag paddlar över till andra sidan och vänder sedan, när jag hittat ett ställe utan vind. Blåser det för mycket kan jag ine ens vända, och då får jag backa.

Nu pekar framdelen rakt mot vinden. Jag tar fart. Det känns bra, när jag skär vinden. Solen är rakt framför mig och värmer mitt ansikte. Vinden blåser ganska hårt, men jag blir inte kall. Nu åker jag! Vattnet plaskar åt sidorna.Härlig känsla.

När jag är halvvägs framme kommer en starkare vindpust och vänder kanoten. Det finns inget jag kan göra, så jag paddlar iland. Nu är jag på rätt sida, i alla fall. När jag väl når land kand kan vända kanoten igen och ta mig hem.

Det finns en frihet i kanoten som jag älskar. Jag behöver bara ta min paddel och åka ut. Inget annat. Jag kan vara borta länge, eller bara 15 minuter. Upp till mig själv. En liten tur då och då gör att jag mår riktigt bra.

Ute på havet

Vid tre tiden gick jag ner till stranden, hoppade i min kanot och paddlade ut. Vattnet var nästan helt still. Ingen vind, perfekt för min gamla kanadensare. Att paddla ute när det är stilla är det mest rogivande som finns. Jag följer inta bara de olika fåglarna, från hägern till skarven, men när jag paddlar långsamt kan jag till och med överraska en gädda eller någon annan fisk.

Himmlen var helt klar och havet luktade gott (det är inte alltid så). Helt underbart.