Den ryska läkaren

Igår skulle jag till hudmottagningen för att kolla på ett födelsemärke som är irriterat. Nu är det så att märket var på ryggen, så jag har aldrig riktigt sett hur det såg ut. Ni märker kanske att jag skrev “såg” och inte “ser”.

Hur som helst. Det är en rysk kvinna som är specialisten och det är rätt så lustigt att träffa henne.

Först betalade jag 250 kr. Hon är ju specialist, så det är väl inte så konstigt. Sedan gick jag in i rummet och hon kom in. Cirka 50 år gammal, en aning kraftig, men ett starkt ryskt uttal.

- ta av dig skjortan och lägg dig på mage . Lät som en order från KGB. Att inte göra så hade aldrig kommit på tanken.

Sedan tittade hon på ryggen, eller kanske scannade ryggen är ett bättre sätt att uttrycka det. Hennes scanning tog ungeför 36 sekunder. Trots att jag har säkert 100 olika märken, en del pytte små en del inte så pytte små.

- Inget farligt, sade KGB igen.

Sedan fnissade hon lite.

- Det är ju inget födelsemärke. Haha. Det är ju en åldringsvårta. haha.

Hon tyckte det var roligt.

- Du börjar bli gammal. Min azzistent fixar det. hej då. Så stack KGB.

Assistenten kom in och snabbt som attan gjorde hon något som stack som en liten nål och sedan fick jag ett plåster.

Du kan gå hem nu.

Hela besöket tog 6 minuter inklusive 1 minuts väntetid. Inte illa, för 250 kr…

Å andra sidan hade jag inget melanom eller annat hemskt så det var väl värt besöket…

Värre än vi trodde

Skrev för en vecka sedan att Maria föll ner för trapporna och ringde mig för att kalla på ambulans, vilket inte hände, eftersom jag inte fick meddelandet.

Sedan gick hon dag efter dag med smärta. Till slut, på fredag, skulle hon träna och hon berättade för hennes tränare vad som hänt. Efter lite funderingar sade han till henne att hon borde undersöka saken. Sagt och gjort, först åkte hon till läkaren, sedan till röntgen och sedan till akuten.

Det visar sig att hon har en spricka i en kota. På sättet hon fick beskedet lät det som om det kunde vara riktigt allvarligt. Just nu kan de inte göra något; de tror det blir bra om 4 veckor. Vi får hoppas det… problem med ryggen är aldrig kul!

Första dagen på jobbet

Det gick bra för Maria första dagen. Hon var väldigt trött, förtåss, men det är vanligt. Hon hade också en del synpunkter om det nya stället, men jag rådde henne att bara observera i början och vänta med att kommentera. En sak hon sade var att skolan var mer “jordnära” en den föregående, som var något akademisk om man kan säga så. Ibland är det inget fel med jordnära; det teoretiska kan lätt bli “too much”…

Vi får se hur det går idag…

att ha ork

Imorgon börjar min fru att arbeta igen, i det nya stället. Hon är lite nervös, och det är ju helt naturligt, med tanke på hur det gick senast när hon bytte arbetsplats. Dessutom är jag en aning nervös, därför att jag märker att hon har svårt att kontrollera hur mycket hon orkar med just nu.

Det är ju ett av de stora problemen med utbrändhet. När man börjar återhämta sig är det som om kroppen och hjärnan är osynkade. Hon kan må riktigt bra en dag, jobba hårt med något (trädgården, städning, vad som helst) och sedan på kvällen mår hon riktigt dåligt. Hon kan få kallsvett eller feber.

Hennes terapeut ( och jag med, fast då var det inte så viktigt) föreslog att hon tog tid på när hon jobbade med något som kunde vara krävande. På så vis kan hon stoppa sig själv. Men problemet kvarstår, hur vet man att man orkar, eller inte?

Jag vill hoppas att det nya jobbet ger henne stimulans utan att hon för den delen måste jobba ihjäl sig.

Time will tell.

Joie de vivre

Låter väl fint på franska, livsglädje.

Satt med min fru i trädgården igår och njöt av det härliga vädret. Plötsligt sade hon

Vet du vad? Jag har börjat njuta av livet igen. Förr smakade ingenting gott, allt var tråkigt, även det som inte skulle vara det. Men nu har jag märkt, att jag börjar njuta av saker igen.

Och idag, ringde hon och sade att havet var vindstilla. Så jag sade: vore kul att paddla kanot. Kanot, sade hon. Varför inte?

Och så gjorde hon det. Hon paddlade lite i vår lilla vik.

Hon har ALDRIG gjort det ensam.

Sedan ringde hon igen, och var helt extatisk.

Nu kanske hon fattar varför jag paddlar kanot. Efter 18 års äktenskap.

Ett skepp kommer lastat

Igår natt, alltså natten mellan tisdagen och onsdagen, sov vi inte en blund. Maria mådde inte bra och det gjorde att ingen av oss kunde sova.

Vi beslöt att vi skulle till läkaren och jag skulle skjutsa henne dit. Med febern hon hade skulle det inte fungera annars.

Eftersom det är som det är med läkarvården gick över halva dagen till detta. Först telefon köer i telefontider och sedan fick vi en tid mitt på dagen. Efter läkarbesöket skulle vi ju till apoteket så det blev ganska sent ( för att jobba) innan vi blev klara.

Det visar sig att hon hade bihålsinflammation, höll på att få lunginflammation och är dessutom inne i våralergins härjningar.

På apoteket fick vi hjälp av en mycket trevlig och glad dam som kom smålende med våra mediciner och sade “Ett skepp kommer lastat!”

Vi tänkte på House när vi fick medicinerna. Han hade blivit glad åt alla piller.

Notan hamnade på 960 kr hos apoteket. Hos läkaren kostade det ingenting då Maria har fått ett sådant “stammgäst kort”!

Inatt sov vi bättre båda två. Va skönt. Penicillinet brukar ju ta en dag eller så innan det ger riktigt effekt men redan igår kväll mådde hon bättre.

Vitlök och Johnnie Walker

Det verkar som om min vitlökskur med Johnnie Walker ( tack för tipset Prudie) fungerade rätt så bra. Frun ligger i sängen halvdöd men jag känner att jag börjar ta kål på de elaka bacillerna.

Jag är rätt så brutal med vitlöken när jag får ont i halsen. Det är som om jag blir arg på bacillerna. Som hämnd tar jag rå vitlök och tuggar på den så det nästan gör ont i halsen och magen.

Men vad hämnden känns skön.

You wanna fight with me! Here you go, you damn bug!

och så tuggar jag. Mums mums.

Att jag sedan stinker vid 15 km avstånd struntar jag i. Bara jag dödar bacillerna.

Och vet ni vad? Sonen sade igår: är du sjuk? va konstigt, du är ju aldrig sjuk!

Vändpunkten?

Idag ringde skolan till Maria och sade att hon kommer att få börja där i maj. Ni kanske kommer ihåg att jobbet bara försvann plötsligt. Det ser ut som facket gjorde något, trots min något skeptiska inställning.

Kan det vara möjligt? kan det vara vändpunkten?

Om det blir som det är sagt får Maria äntligen en fast anställning. Efter 14 års slit!

Party party!

Ska jag våga tro att det är sant?

Försäkringskassan slår till igen

Tittar in i bankkontot och konstaterar att Maria fått 2400 kr från Försäkringskassan för hela mars månad.

Hur ska en person leva på 2400 kr?

Har man inte fått utmattningsdepression innan så lär man få det när man har att göra med Försäkringskassan. Hur ska en person som är sjuk kunna slåss om sina rättigheter?

Hur jag än vrider och vänder på det får jag inte siffrorna ihop. Hon hade ju trots allt en normal lön innan hon blev sjuk.

Uppdatering

Ni kanske undrar hur det gått med Maria. Det har hänt saker… en skola i närheten har hört av sig. Det är en fast tjänst och hon kan få den. Nu är det ju bara det att hon är sjukskriven fortfarande, och trots att hon gjort stora framsteg de senaste veckorna är inte orket där, än.

Det positiva är att hon inte sover hela dagarna längre och att hon börjat göra saker hemma. Och nu åkte hon iväg lite för att träffa sin gamla moster.

Hon har också påbörjat sin KBT men ännu vet hon inte om det ger något.

Den stora frågan är, hur vet man när man är frisk? Det är ju en sak när det är fysiskt, typ en arm som gör ont eller så… men med utbrändhet är det ju en annan sak. Det finns ju en risk om hon börjar jobba för tidigt, att allt bara brakar ihop…

Själv tror jag att det bästa är om hon träffar dem i den nya skola, berättar hur det är, och att hon sedan börjar sakta men säkert, typ någon timme per dag eller så. Jag vet inte…jag är ju inte läkare…