Utan bilen

Läste en intressant artikel i dagens tidning. Det handlade om bilar, bensinpriset och miljön. Det verkar som om man tänkt höja bensinskatten igen, för miljöns skull.

Jag har ofta funderat på det där. Varje gång man höjer skatten är det för miljöns skull. Tanken är att folk ska köra mindre bil. Men, enligt vad jag både sett och hört är det inte färre bilar på vägarna idag. Och bensinbolagen säljer inte heller mindre bensin.

Jag funderade ett tag på vad som skulle hända om inte jag hade bil.

Att ta mig till jobbet tar idag cirka 30 minuter. Jag jobbar 40 km från hemmet och resan går genom landsbygden. Jag skulle kunna ta buss men då skulle följande hända. Till att börja med måste jag gå 10 minuter till busshållplatsen och antagligen skulle jag gå med 5 minuters marginal. Därefter skulle min buss ta 15 minuter att komma till centrum, där jag skulle få vänta på nästa buss. Den kommer 30 minter senare och tar 40 minuter. Alltså skulle min resa ta 1 timme och 40 minuter. Inte illa. Desvärre skulle jag kunna ta mig till jobbet men inte tillbaka, därför att bussen tillbaka går för tidigt. Nej, jag skulle få vänta tills klockan 6 då följande buss går. Då skulle jag jobba 1 3/4 för mycket varje dag. Dessutom skulle jag komma hem vid 8 om inte jag gick till butiken och handlade mat, vilket jag brukar göra på vägen hem. Sedan, möjligtvis halv nio, skulle jag laga mat.

Cookie Monster (sonen ) skulle svälta ihjäl.

Sonen skulle avstå från pingis. Hallen där han tränar kan man inte komma till med buss. I teorin skulle han kunna cykla 6 km fram och 6 km tillbaka, men då han tränar 2 timmar per pass undrar jag om han skulle orka cykla hem. Och jag gillar inte tanken att han cyklar hem i ett öde industriområde klockan 9 på kvällen.

Dottern skulle inte kunna rida, då stallet är i mitt i skogen 15 km bort.

Våra inköp skulle förändras radikalt (no shopping, baby! ) . Skulle inte handla på COOP, ICA Maxi eller Netto. Enbart Konsum, då jag kan cykla och promenera dit. Jag kan inte tänka mig att ta bussen och storhandla i COOP. No way. Och den där lilla lantgården där vi ibland köper kött skulle gå i kk om inte folk hade bil. Det finns ingen buss dit.

Skulle våra anställda sluta åka bil skulle fabriken stänga. De flesta av dem bor i skogarna runt omkring, i en radie av 20 km. Ingen buss, inget tåg. För långt att cykla.

Alla människor skulle få flytta till städerna och alla företag likaså. Härligt! Och vilken fin skog vi skulle få! Tänk, vi skulle alla bo i sådana storstäder som i Kina…

Miljövänlig eller inte

För något år sedan skrevs det mycket om etanol drivna bilar. Det skulle vara riktigt bra för miljön och dessutom var det billigare. Några månader efter höjdes priset på etanol så det blev lika dyrt som bensin. Och i det senaste numret av National Geographic står det att etanol inte alls är miljövänligt, därför att det man vinner i form av lägre koldioxid utsläpp har man förlorat vid tillverkningen av etanol. Dessutom har många skogar förstörts för att få fram råvaror till etanol. Back to square one.

När jag skulle bestämma vilken bil, funderade jag lite på en hybrid, men om man kör mycket på landsväg förlorar man effekten, eftersom elmotorn går igång när man kör under 60 km/h . So much for that. Jag bor på landet.

Diesel då. Förr sade man att diesel var smutsigare än bensin, men med de nya motorerna är det bättre för miljön. Och priset? Ja, snart kommer dieseln att kosta lika mycket som bensin. Som tur är, drar bilarna mindre.

Så den här gången vinner dieseln. Och min dotter fick välja bilen då pappa inte kunde bestämma sig…

Barnslig förtjusning

Shoppingrundan med Maria gav inte så mycket. Frågan är om vi ska ta samma bil som vi har idag, men ny version, eller byta till ett annat märke som är nästan likvärdigt. Vi besökte båda två, och hon tyckte den ena var lite “plastisk”, “trång”…osv. Och den vi har är ju den vi har, och det är ju inte så inspirerande…

Eftersom jag själv inte kunde bestämma mig  beslöt jag mig för en ny runda. Denna gång med förstarkning i form av barnen. Det blev ett lyckoträff. Barn är så spontana och glada åt saker, att det blev avgjort med en gång.

Dottern (om den andra bilen): häftig! super-cool! Pappa, ta den! Nu!

Sonen (om samma bil): ja men den här verkar ju sportig! Cool!

Ibland tror jag att vuxna är alltför problem-relaterande, istället för att se möjligheter…

La Guagua

Eftersom berättelsen om Fiaten blev uppskattad tänkte jag berätta om min Pontiac Bonneville 1978. När vi flyttade till USA fick vi den som gåva av en god vän. För att kunna överföra den var vi tvungna att sätta ett pris på bilen, så min vän sade att vi kunde låtsas att jag betalt $ 100. Eftersom momsen då var 8% fick jag betala $ 8 för bilen. Sedan var den min.

Bilen döpte vi  till La Guagua - vilket är ett sorts spanskt smeknamn för en buss.  Den var stor och klumpig. Den hade också en massa finesser som en del av mina bilar någonsin haft…före eller efter. Elektriska säten, elektriska speglar, AC och den gick på blyfri, vilket var bra med tanken på att bilen var från 1978. Färgen var silver, men det var ett fel på lacken, så den fjällade, ungefär som när man blir solbränd. Motorn var stark, vet inte hur stark, men jag vet att när jag satt fartkontrollen på i vägen nära Thousand Oaks, där det finns en sådan lååååång backe som aldrig tar slut, så körde vi förbi alla andra vars bilar inte orkade med.

La Guagua var bred, så den rymdes knappt i vårt garage. Ett par gånger körde vi in i väggen med den, men eftersom den såg ut som kriget så brydde vi inte oss om det. Dessutom var den törstig, både på bensin och olja. Varje gång jag tankade fick den en pint (halv liter) olja på köpet. Ungefär som att använda schampo och balsam…

Vi sålde La Guagua för $ 500. Not bad, eh?

Bilen

Michael ville veta mer om Fiaten jag ägde en gång i tiden. Jag glömmer om jag skrivit om den tidigare, kan ha varit i expressens blogg.

Bilden ovan visar en Fiat 124 Sport. jag stal den (bilden alltså) från någon annans hemsida. Sorry!  Min var grön som en oliv. Jag köpte den av en kompis för $ 200 när jag bodde i Los Angeles. När jag skulle köra hem den från Santa Barbara gick en axel sönder. Härligt… Detta hände vid en korsning i Malibu. En Armenier vid namnet Kervorkian lyckades fixa det för $ 75.

Efter några månader upptäckte jag att bilden blev varm alldeles för snabbt. Det visar sig att det var fel på vattenpumpen. Jag, som inte vet något om bilar, tyckte det lät väldigt invecklat (läs dyrt), så jag gjorde inget åt det.

Bilen blev för varm efter 12 minuters körning. Det var OK, för jag hade 10 minuter till jobbet. Alltså körde jag så i några månader. En vacker dag kom jag på att jag glömt något hemma så jag fick vända tillbaka innan jag kom till jobbet. Det var ingen bra idé, för sedan när jag kom hem kunde jag inte åka till jobbet. Så jag fick ta bussen istället ( ingen bra idé i Los Angeles).

Historian slutade dock lyckligt. Jag sålde vraket för $ 300.