Bloggisar

En del bloggisar funderar på att ta paus eller sluta. Ganska förståeligt, om man bloggat några år.

Själv har jag testat Twitter och Facebook, men jag måste säga att bloggen är bäst om man vill skriva lite mer. Lite djupare.

Twitter blev jag trött på ganska snabbt. Det var som en mini blogg där jag ständigt fick räkna ord för att få det att fungera.

FB fungerar bättre, men jag blir lite förvirrad ibland, när jag går från sida till sida. Ibland tycker jag att det är ganska krångligt, och väldigt ofta är det segt som lim.

Dessutom har jag ibland svårt att få ett inlägg in. När jag skrivit, trycker jag på SHARE och ingenting händer. Ganska irriterande.

Men, det viktigaste är att jag upplever bloggen är det stället jag kan skriva det jag egentligen vill skriva, utan att måsta censurera mig själv. På så vis har den en terapeutisk egenskap som inte FB har.

Råttgift? Nej tack!

Igår ringde en av mina 16 sjuksköterskor och meddelade att jag inte längre behöver ta medicin för mitt förmaksflimmer.

Inget mer råttgift! Nu kan jag meddela släkten, som varit på mig hela tiden, att jag inte tar Waran längre. Slut på tjatet, thank the Lord.

Och ännu bättre är det att jag slipper betablockeraren för den gav mig mer problem än råttgiftet.

Sköterskan föreslog också att jag testade sköldkörteln om 6 månader hos min husläkare och när hon sade det, tänkte jag för mig själv, vadå 6 månader? Två veckor! Max! Ska jag vänta ett halvt år? No way in heaven!

Men det behöver hon inte veta, så jag tackade bara.

Tom vit sida

Idag är det en månad sedan elkonverteringen. Jag gick till sjukhuset för att kontrollera allt och då passade jag på att fråga vad som händer nu.

Sjuksköterskan var lite fundersam och visste inte riktigt, så hon tittade i min journal.

Oj, det är en tom sida!

Varvid hon kallade en högre rankad sjuksköterska som undersökte saken.

Jag frågade hur jag skulle göra med medicinen i framtiden… det skulle jag få svar senare idag. Sedan undrade jag om inte det var dags för att kolla skjöldkörteln då värden varit höga.

Jaha, men det kunde du ha gjort tidigare!

jag sade att jag var lite vilsen då jag fått beskedet att det skulle kollas ”med jämna mellanrum” vad det nu betyder. En gång per vecka, månad, kvartal, år, decennium?

Hon skulle kolla med läkaren.

Vem är din läkare?

ingen aning. Jag har haft fyra läkare och 16 sjuksköterskor. Välj själv!

Sedan åkte jag hem. Tyvärr vet jag inte mycket mer än när jag gick in, förutom att pulsen var 56 vilket beror på min medicin. Annars verkar allt normalt.

Normalt, som i en tom, vit sida.

what a day

Någon kanske undrar varför min frånvaro från bloggen. Jag har fått ett antal olika situationer på jobbet som inte bara tagit min tid i anspråk, men som även rubbat min sinnesbalans.

Ibland får man problem man inte kan lösa. Och jag är av den naturen att jag måste förstå saker och jag måste se en lösning. När jag inte gör det, blir jag extremt frustrerad.

Det hände igår. Min stösrta kund klagade på ett problem som sedan började växa som en snöboll. Bollen blir bara värre och värre trots att det i själva verket handlar om något väldigt litet. Man skulle kunna säga att kunden gjort en höna av en fjäder, och hönan bara växer och växer och har blivit lika stor som en elefant.

Jag kunde knappt sova inatt. Grå cellerna försökte förgäves hitta en lösning. Det bara snurrade och snurrade.

Så är det. Och problemet kvarstår.

 

Regnig helg

Helgen gick förbi snabbt som attan. Vi åkte tvärsöver landet till svärföräldrarna och det var riktigt trevligt. Egentligen skulle vi ha gjort det i augusti, då jag fyllde år, men hjärtproblem och hundproblem kom i vägen.

Det var ett riktigt regningt Halmstad vi besökte. Till och men Vovve tyckte att det var jobbigt. Oftast blir hon jätteglad av att promenera där och sniffa på dofterna men den här gången ville hon knappt gå ut.

Vi andra gick på stan och shoppade loss, fast jag tröttnade ganska snabbt  surprise surprise

Det blev också en försenad kräftskiva med småländska kräftor. Helt underbart.

Vägen hem blev lite jobbig på grund av vädret och alla vägarbeten. Just nu pågår det en hel del arbeten på väg 25 och vissa delar har förvandlats till rena gyttjan. Ta jeepen!

Tre krafter

Just nu befinner jag mig i en lite underlig ställning. Jag vill dra åt ena hållet och min kollega åt det andra. Eftersom vi inte riktigt kommer överens går vi till vår boss men han vill inte ta ställning därför att han inte vill favörisera den ena över den andra.

Det är ju utmärkt ledarskap.

Med andra ord händer ingenting.

ZERO. NADA. NIENTE. RIEN.

Min kund vill få ett svar och jag vet inte vad jag ska säga…

antagligen ingenting!

30 minuter av kaos

Hos familjen Lejon råder det kaos dagligen mellan 06:45 och 07:15. På dessa 30 minuter ska folk trängas i badrummen, eller framför mikron, tidningen ska man slåss över, man ska stå och trängas vid utgången om flera ska klä på sig samtidigt… och värre blir det om något inte stämmer. Till exempel om någon av de fyra medlemmarna inte hittar sina nycklar. Sannolikheten att detta inträffar är 60%.

Räddningen för Lejonet är att ta ut hunden innan 06:45. Tyvärr är vi oftast tillbaka 07:00 mitt under kaosen.

Som tur är finns det dagar då inte alla vaknar tidigt. Maria kan börja jobba 09:00 och sonen har sovmorgon en dag i veckan.

Det värsta som kan inträffa är tidig morgon för Maria, måndag morgon, och att sonen inte har sovmorgon. Då har dessutom sannolikheten för nycklarna att försvinna ökat till 80%.

Tänk allt som kan gå snett på 30 futtiga minuter.

Stressade människor

Har ett par vänner som är väldigt stressade. Den ena har fått ett nytt jobb och befinner sig i den svåra sitsen att göra tillräckligt bra av sig utan att gå in i väggen. Just nu verkar det som om väggen kommer med rasande fart. Hon vet om det, men har svårt att stoppa tåget.

Den andra försöker hantera ett företag som går dåligt där man blivit av med folk. Han har svårt att delegera och tar på sig allt mellan himmel och jord för att få skeppet att flyta. Han vet också att väggen närmar sig, men har svårt att stoppa tåget.

Och jag står bredvid och försöker ge bra råd samtidigt som jag inser att det spelar ingen större roll vad jag säger. Känns ganska makltlöst och dumt.

Efter min episod med förmaksflimmer tror alla att det är jag som är stressad, men jag upplever själv att alla andra är mer stressade än jag!

Fotbollsmatchen

En av mina vänner bjöd mig igår på fotbollsmatch. Hon jobbar på en av bankerna i staden och har fått biljetter dit, men hon ville inte följa gubben sin, så jag fick rycka in!  Han är ju också min vän, så det var ju riktigt roligt.

Vi fick sitta i mitten. Enligt mig, de bästa platserna. Ganska kul att titta på folk också, om man nu inte skulle gilla fotboll. Kvinnan som satt bredvid mig var tydligen en trogen supporter, för hon ringde sin kompis då och då för att ta reda på hur det gick i andra matcherna som spelades samtidigt. Måste säga att jag inte är van vid kvinnor i 30 år åldern som är mer fotbollsfanatiker än jag själv! Kan bero på att i min uppväxt i Spanien  var det bara killar som var intresserade i fotboll.

Bakom mig satt en fanatisk supporter, som skrek som en gris och var allmänt ”agitated” som de skulle säga i USA. Det verkade som han var missnöjd med allt, från domare till spelare.

En och en annan lokal kändis var också på plats. Till exempel det förra kommunalrådet, som var något av en ”diktator” har i staden. han satt i över 25 år.

På andra sidan satt en hög glada göteborgare och sjöng sånger. Av någon anledning sjunger inte folket från vår lilla stad. Vet inte varför.

Matchen var väl OK, men det var riktigt roligt att se den live. Fast kallt blev det, trots alla kläder. När jag kom hem kändes det som om en varm glögg hade satt bra!

Skolchocken

Idag var det öppet hus i gymnasierna i staden. Sonen har vänner som går i en av de kommunala gymnasierna; den som har högst anseende i staden. Han har hittills sagt att det är den skolan han vill gå till.

Själv är vi, Maria och jag,  något kritiska till kommunala skolor, speciellt efter behandlingen vi fick när vi ville att han skulle få plugga vidare i matematiken.

På dagens ”meny” stod det mellan den kommunala och friskolan.

Sonen ville att vi skulle börja med friskolan. En liten skola, med 200 elever. Vi kom dit och blev väl bemötta av ett gäng tjejer, med skolans t’skjorta på, och med namnbrickor. Så fort vi gick in genom dörren kom en av tjejerna fram , presenterade sig och visade oss runt. Under presentationen pratade hon med oss och förklarade inte bara hur allt fungerade, men även varför hon valde skolan. Efter vandringen gick vi in i den stora salen, och rektorn presenterade skolan. Han berättade att skolan satsar på internationella kontakter och att eleverna har kontakt med andra barn i tre kontinenter under studietiden. De får också delta i olika resor.

Vi blev väldigt imponerade och tyckte det såg proffsigt ut.

Därefter kom den kommunala skolan. 1200 elever. Vi kom dit och det fanns ingen som mötte oss. Fullt med folk, som en myrstack. Slutligen hittade vi till lokalerna där de undervisar naturvetenskap, som han är intresserad i. Stod där och undrade vad vi skulle göra.

Ingen kom upp till oss, och vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. Slutligen ringde han en kompis som kom och visade oss runt. Lokalerna såg gamla och slitna ut.  Skolan är stor, mörk. En massa korridorer.

Vi pratade med en lärare som berättade att skolan ansökt om att få ha en spetsutbildning men misslyckats. Nu ville lärarna försöka igen, men skolan saknar pengar.

Min mage tyckte inte om den kommunala skolan. Inte alls. Hade jag fått välja, var det inget snack om saken. Friskolan vann 10-0. De hade organisation, planering, visioner, bättre lokaler, bättre koll på allt. Den kommunala skolan satt fast i ”klistret”. Det kändes bakåt, gammalt, smutsigt…

Men sonen vet inte. Ska han lyssna på kompisarna (som inte är där när han börjar) eller på mamma och pappa?