En rolig fransman

TGV tåget, på vägen hem.

Klockan är 06:30. Jag kliver in i vagn nr 1 och söker min plats, nummer 32. Sätter mig ner, och efter någon minut har jag somnat. En timme senare är jag vaken och läser en bok då en dam kommer upp och frågar mig om inte jag sitter på fel plats. Jag kollar min biljett och märker att jag borde sitta i vagn nr 2.

Går dit och ser en man som sitter på min plats. Han liknar Wesley Snipes, är fint klädd, har en svart ”bandanna” i huvudet (en duk, sådan som krigsherrarna i Mogadishu använder), solglasögon, och filmar med en kamera. Det kommer dessutom musik ur honom, fast jag vet inte varifrån. Musiken är rapp, och det hörs dödunk dödunk samtidigt…trots att detta är en ”tyst vagn”.

Jag säger till honom att det är min plats, varvid han börjar gapskratta.

- det finns ju hur många platser som helst här! ta en annan, säger han.

- nähä du säger jag, jag vill ha min plats

- men titta omkring dig, och så skrattar han igen.

- du, det där är min plats, du får ta en av de andra!

Han tycker det här är roligt, så han skrattar igen

- finns det en bar här? säger han

- jo, det finns en, vagn nr 4.

Och så går han till baren. Klockan är nu 07:30. Dödunk dödunk försvinner till baren.

Jag sätter mig ner och tittar omkring. Alla småler.

Grillad av den elaka fransyskan

Dagen började fint, med solsken och en ytrevlig person som kom och hämtade mig. Jag skulle ha möten med 5-6 personer och de första jag träffade var riktigt trevliga.

Slutligen fick jag träffa inköpschefen som jag tidigare kallat för Sharon Stone look-alike. Nu hade hon bytt stil så liknelsen var borta, förutom de kalla blå ögonen som ger en känslan att hennes blick tränger in i ens benmärg. Ungefär som om hon hade infra-röd syn.

I två timmar satt vi i en stor lokal, alldeles för stor för oss, hon och en medarbetare på en sida, jag på en annan. Hon bombarderade mig med frågor och påståenden, arg på att jag höjt priserna och för att vi hade en annan syn på kvalitetsfrågor. Arg på att jag inte dansade för hennes pipa. Och det blev bara värre. Desto mer hon grillade mig, desto kallare blev jag, trots att det kändes som om min hjärna var uppe i 96 grader Celsius. Att bli grillad på snabb franska är inte lätt. Först försöker man hänga med, sedan ska man tänka snabbt och ge ett svar på rätt sätt, inte bara språkligt men även diplomatiskt, så jag kan försäkra er om att mina små grå celler jobbade febrilt under dessa timmar samtidigt som jag försökte hålla lugnet.

Nu är det så att jag har en inbyggd försvarsmekanism som jag tror jag nämnt tidigare. När jag får påhopp av någon blir jag som en mussla; jag försvinner i mig själv och den som är mittemot vet knappt vad som pågår då jag inte visar reaktioner.

Dessutom kan jag sätta bromsen och backa. Vid ett läge sade jag till henne att hon får gärna köpa av konkurrenterna eftersom de är så bra och vi är så dåliga, varvid hon förstod att hon gått för långt. Det är nämligen så att vi haft dem som kund sedan 1955 och de har inte hittat någon bättre ersättning för oss under den tiden.

Slutligen tog tortyren slut. Vi kom ingenstans, så vi fick avbryta. Därefter tog hennes medarbetare hand om mig, och jag förstod från hennes sätt att agera att hon tyckt lite synd om mig.

Dagen avlsutades klockan sex på eftermiddagen då jag åkte med en av deras chefer till mitt hotell.

Oh va skönt att komma bort från den där människan ( den elaka, alltså).

Gissa om det blev en öl den kvällen…eller två.

Bankomaten

Innan jag åkte iväg skulle jag ta ut lite Euro från bankomaten. Stack kortet in, tryckte pinkoden och därefter valde jag ”utländsk valuta”. Fick meddelandet ”utländsk valuta slut” och därefter en fråga ”vill du ha minneslapp?”.

Minneslapp, tänkte jag. Till vadå? Jag har ju inte gjort något som jag vill minnas.

”nej”

Maskinen spottade ut kortet.

Sedan vände jag mig om och gick därifrån. När jag gått ungefär två meter hör jag hur maskinen rasslar… brrrrr….brrrrrr…

Vänder mig om, och ser att det kommer pengar ur maskinen. Inte lite heller, 3000 kr!

Tur att det var företagskortet. Och tur att jag hörde det. Tänk om jag gått därifrån? Någon hade blivit riktigt lycklig! Och vad hade jag sagt till chefen?

Ooops, jag märkte inte!

Porte Maillot

Vilken dag jag har haft!

Allt har fungerat väldigt bra, men det har varit ett äventyr.

Till att börja med fick jag testa det nya hotellet i Skavsta, och det var riktigt trevligt och fräscht. Och imorse var det härligt att bara vandra över gatan. Flyget gick bra och jag anlände till Beauvais utan problem… och där började äventyret. Det var nämligen så att jag skulle till Charles De Gaulle flygplatsen för att ta tåget därifrån, men jag hade ingen aning hur jag skulle ta mig dit.

En mindre detalj, alltså. Jag hade ju trots allt 5 timmar för att komma dit. Enligt webben skulle jag ta taxi till tågstationen, sedan tåg, tunnelbana och tåg.

På informationen sade de att jag skulle ta bussen in till Paris och sedan en annan bus ut ur Paris. Låter himla vettigt, men det var det jag testade. Den första bussen tog en evighet att komma till Paris, och jag fick nöjet att se toppen på Eiffeltornet. Den nedre delen såg jag inte. Too bad!

När jag väl kom fram var jag på ett ställe som heter Porte Maillot, tror jag. Där tog jag en riktigt café au lait, brände min tunga på den, och åt en croissant.  Frågade kyparen om det var lätt att ta sig till Charles De Gaulle… inga problem! Tunnelbanan, två stationer! Härligt, tänkte jag, tills jag gick ner till tunnelbanan och såg att det var Place Charles de Gaulle och inte flygplatsen som låg två stationer bort.

Upp igen och så frågade jag en man på gatan om han visste vad jag skulle göra. Javisst, ta bussen som går vid det där hotellet 200 m bort!

På vägen dit stannade vid en korsning och tittade till vänster… AirFrance Bus! Det måste ju vara den! Mycket riktigt, 15€ senare var jag på flygplatsen.

Och sedan tog jag snabbtåget till Angoulême, och där väntade min kompis Pierre. Han är väldigt trevlig, men pratar franska som om det vore världsmästerskap i att säga så många ord man kan per minut. Två timmar senare är min hjärna utmattad! Vilken kulspruta! Konstant, non-stop franska 200 km / timmen på 5 timmar! Tur att jag fick lite rosévin emellan…

Och imorgon väntar fransyskorna. 4 stycken. Mon dieu…

Resan

Min kära fru är lite avis på att jag ska ut och resa. Paris? varför sade du ingenting? Jag kunde ju ha kommit med!

Låter romantiskt… Paris.

Men, hur romantiskt är följande? Först åker jag till Nyköping ikväll. Planet går halv 7 på morgonen, så jag måste väl vara på plats halv sex. Alltså måste jag stiga upp vid 5 tiden, senast. När jag väl har tagit mig igenom  alla kontroller väntar jag på ett plan. Flyger i två timmar. Därefter ska jag ta mig till en tågstation från vilken jag tar ett tåg till Charles De Gaulle flygplatsen, var mitt snabbtåg går tre timmar senare. Tåget tar 3-4 timmar och jag är framme kl 17:00. Därefter kundbesök och hotellet.

Dagen efter är det kundbesök hela dagen. Sedan tar jag mig till en annan stad, från vilket tåget går mot Paris 06:30 dagen efter. Alltså blir det ingen sovmorgon den dagen heller. Från Charles De Gaulle måste jag ta tåget igen till Beauvais och där väntar mitt plan som tar mig tillbaka till Skavsta. Efter det är det bara 3 timmars körning hem.

Väldigt romantiskt. Eller?

Idag

För tolv år sedan föddes min dotter. Hennes bror var så stolt, ni anar inte. Han ville ha en syster, och han fick en. Idag är han inte så glad åt det, när hon retar honom, vilket inte är så ovanligt!

Vi firade henne igår, för jag ska iväg till Frankrike ikväll.

Tänk vad tiden rinner iväg. Jag minns det så väl. Sonen fick vara hos en kompis då vi åkte in till sjukhuset. Det var på eftermiddagen, precis som med sonen. När vi kom dit såg vi en ung kvinna gå omkring med rulator. Hon var slutkörd, efter 20 timmar där. Barnet ville bara inte komma ut. Hon såg ut som en zombie.

För vår del fick det snabbt. Ett par timmar. Vilken känsla att få vara med. För papporna som inte är med i förlossningen kan jag bara säga ”vad ni har gått miste om!”. Jag skulle säga att födelsen av mina två barn är det starkaste jag varit med om. Känslorna är så intensiva. Det är svårt att beskriva, faktiskt. Det är en kombination av känslan att bli pappa, att se barnet födas, att stötta sin fru när hon kämpar, att se liv för att sedan hålla det i sina händer…man gråter, och skrattar.  Helt otroligt.

Snöig söndag

Hela morgonen har det snöat, men det smälter bort lika snabbt. Lite trist, på något sätt. Det blir så grått och tråkigt!
Skypade just svärföräldrarna, som kunde visa oss bilder de fått av Marias bror. Tänk va härligt det är, att kunna visa saker för varandra. Det gör ju att samtalet blir mycket mer ledigt, normalt på något sätt.
Vi försöker att få andra i släkten att använda Skype, men det är så trögt. Människor är fortfarande så rädda att bli filmade när de inte vet om det. Mysko. det är ju bara att rikta kameran bort, om man så vill.

Världsarvet

Jag har turen att bo nära ett världsarv. Det finns 14 i Sverige, och ett av dem är 30 km ifrån mitt hem. Det lustiga är att många som bor i min stad vet inte det. Många vet inte vad ett världsarv är, överhuvudtaget. Den som vill vet mer kan klicka här

Hur som helst, idag hade jag beslutat att åka dit med Vovve och gå på en promenad. Det är lustigt hur man ofta nonchalerar det som finns i omgivningen. Därför hade jag bestämt mig, och vi åkte dit. Det var inte det bästa vädret, och det var lite för mycket snö. Vovve fick det lite jobbigt att skutta fram, men hon njöt.

Och det gjorde jag med. Och tog bilder. Helt underbart.

En röst

Har någon av er ringt Telia på sista tiden? Man får prata med en kvinlig robot, som antagligen inte ser ut som hon på Svedka vodka, och hon har den mest enerverande röst man kan tänka sig. En sådan röst som är framtagen för att ge lugn och ro. En psykolog röst, som låter som ”jag förstår dig så bra” när hon egentligen inte gör det. En sådan röst som kunde användas i Guantánamo för att driva fångarna till vansinne.

Jag fick fakturan från Telia angående Digitala TVn. Den var lite underlig så jag ringde 90200 och bemöttes av Fröken Robot.

Hej, du har kommit till Telia. Ge mig lite information så jag kan koppla dig till rätt avdelning…

Jag vill prata med Kundtjänst.

Kundtjänst, säger Fröken Robot med sin lugna röst

Vad gäller ärendet?

Bredband

Bredband, säger hon. Stämmer det?

Ja

Kan du vara mer specifik?

Fakturering av digital TV.

Nu förstod jag inte, kan du säga det igen?

Jag kommer äntligen någonstans, men det är tydligen fel avdelning. Fröken Robot visste väl inte var faktureringen finns. Jag kopplas vidare och så blir det

helt tyst

Nej! Nu får jag prata med Fröken robott igen! jag ringer på nytt och går igenom hela processen. Jag har lust att slänga luren i väggen, men gör inte det.

Hej, du har kommit till Telia. Ge mig lite information så jag kan koppla dig till rätt avdelning…

Jag går genom hela processen igen och kommer äntligen fram till en kvinna som vill hjälpa mig. Vi diskuterar hela ärendet och precis när hon ska förklara säger det

KLICK

Och telefonen dör. Fröken Robot, here I come again!

Hej, du har kommit till Telia. Ge mig lite information så jag kan koppla dig till rätt avdelning…

När jag äntligen är klar med mitt ärende, behöver jag en double scotch on the rocks för att lugna nerverna.

Något att tänka på…