En dag i storstaden

Idag besökte jag min kund, den lilla fisken jag pratade om för några månader sedan, som finns i den kungliga huvudstaden. Den lilla fisken visade sig inte vara så liten alls, därför att han växer så det knakar, och nu är han en av mina 10 största.

För första gången flög jag med den lilla konkurrenten till SAS, som flyger till Bromma. Det fungerade utmärkt, måste jag säga.

Pulsen i staden hade jag glömt, men visst var det ett annat tempo än här i min lilla stad. Vilken fart! My goodness! Jag kände mig som en liten bonde ut i den stora världen.

Men kul var det. Väldigt trevligt att träffa min kund och att se hur han har det.

Efteråt gick jag till hötorget och blev helt förvånad övr mängden kantareller och trattisar som säljs där. Jag har aldrig sett lika många! Och alla säljarna, som kom från God Knows Where, skrek ”halva priset!”

Är jag helt korkad?

För ett par veckor sedan dök det upp en rostig båtvagn framför mitt hus. Ingen frågade mig om de kunde lämna den där, den bara kom dit en vacker dag.

Dagarna gick och jag började undra vems vagn det var och hur länge den skulle vara där.

Genom uteslutningsmetoden kom jag fram till att vagnen tillhör min granne. Jag förstår delvis, därför att hennes hus ligger i en t-korsning, men man kan väl fråga, tyckte jag. Jag tyckte att grannen kunde ha kommit och pratat med mig om det, så jag gick och knackade på dörren.

Grannen öppnade och jag frågade henne om det var hennes vagn som stod framför mitt hus. Jo, det var  det. Så jag frågade hur länge den skulla stå där. ”Tills vi tar upp båten” blev svaret. Jag såg väl en aning irriterad ut, för hon frågade om det störde mig. Jag sade att det gjorde det, faktiskt, och att jag inte förstod varför den skulle stå framför mitt hus, och inte hennes. Då säger hon,

Men det är ju allmän gata, vem som helst får parkera där!

Och då säger jag, jo, men det är väl också allmän gata framför ditt hus? Menar du att jag kan parkera min bil framför ditt hus, då?

Jo, hon tyckte det var helt normalt.

Är jag helt korkad, eller bara halvt?

6 fluffiga varelser

Igår åkte dottern och jag till kenneln där vi köpt Vovve för att klippa henne. När vi kom dit hördes det en massa skäll från trädgården, och nyfikna som vi var, gick vi och tittade. Snabba som små vässlor kom sex stycken små vita fluffiga saker emot oss, och sedan försökte de hoppa över staketet. Vi bara dog av skratt, när de studsade uppåt som bollar, en efter en. Vilka härliga småttingar! Vovve var lite mer fundersam, det var ju trots allt väldigt många hundar på en gång! (sedan kom jag på att det var ju bra att hon höll sig borta; valpar ska ju inte komma i  kontakt med andra större hundar innan de vaccineras).

Resten av dagen var rätt så skön, men en massa pyssel i trädgården. De flesta möblerna åkte in i garaget.

Och på kvällen grillade jag för första gången på två månader. Skönt. Men jag undrar om inte det blir den sista gången för i år..

Det blev kvällsrunda

Ninnibeth inspirerade mig att motivera mig, så när vi åkte hem och diskuterade över hur vi skulle göra röstade jag på att åka ut.

Och det blev riktigt trevligt. Det var färre människor ute än förra gången, men tillräckligt många för att ge stämning.

Vi åkte till en gammal borg, som belysts riktigt fint så det blev riktigt stämningsfullt. Runt borgen finns små lador, där olika konstnärer ställt ut. Där hittade vi vår favorit, vars tavla jag skrivit om för länge sedan, och min fru köpte en liten vacker akvarell av henne.

Idag åkte vi tillbaka till ön (jag berättade inte väl att rundan är på en ö) och åkte till en liten by där de gjort en marknad av hela byn. Från hus till hus, garage till garage, fanns det utställningar, små butiker och folk som sålde mat och annat. Det fanns till och med en traktor utställning och en samling med gamla bilar. Det var mycket folk och härlig stämning, dels därför att vädret var underbart, 19 grader, och sol.

Ikväll åkte jag och besättningen ut med båten igen. En helt fantastisk höst kväll.

Kvällsrundan

Riktigt vacker höst dag här, och fredag dessutom. Den här helgen har vi konstnärsrunda här i närheten, vilket brukar bli rätt så trevligt, om man inte fastnar i bilköerna. Det knepiga är att den stora kvällen är idag, och alla konstnärer sätter ljus utanför deras ateljéer, vilket gör att det blir riktigt stämningsfullt.

Men, fredag kväll brukar vi vara lika pigga som en gammal torsk, så det är inte så självklart att vi orkar med det. Det är ungefär som det ofta är med idrott. Innan man ska träna har man ingen större lust, men sedan när man sätter igång märker man att det är trevligt och efteråt är man så himla glad att man gjorde det.

Jag vet att det blir så, men kommer jag att stå emot frestelsen att sitta hemma och ta det lugnt?

Vi får se. Det är ju inte bara jag som avgör saken.

Spanska läraren

Dottern har börjat plugga spanska. Hon är så motiverad för hon vet att om hon lär sig, kommer hon att förstå mammas och pappas hemliga språk. Ni vet, när föräldrarna inte riktigt kan öppet ta ställning till en fråga, och hoppar över till ett annat språk för att diskutera läget. Alla kan väl inte göra det, men vi gör det. Eftersom barnen kan både engelska och svenska byter vi till spanska. Hon har lärt sig att det brukar gå bra när jag säger ”dejala” till sin mor ( vilket betyder ”låt henne”). Alltså är ”dejala” hennes favorit ord på spanska.

Nu har hon alltså en ny lärare, som jag aldrig träffat, men som jag är väldigt nyfiken på. Hon vet inte vad som är mörk blått och vad som är ljusblått, hon vet inte hur man säger ”orange” på spanska och sedan använder hon ord som jag aldrig hört talas om.

Igår läste jag dotterns glosor. Det handlade om adjektiv som används för att beskriva en människa. Rar, trevlig, stygg, glad, osv.

Ett ord var ”letosa”.

Hon frågade mig vad det betydde. Inte en blek blå aning. Jag som pratat spanska i 42 år har inte hört talas om ett ord som en 11 åring som precis börjat läsa språket (för en månad sedan) ska kunna. Jag sökte i min ”Cuyás” engelska-spanska bok, 1.000 sidor, och hittade ingenting. Sedan tittade jag i min spanska ordbok, godkänd av La Real Academía Española, som har 1.400 sidor, och hittade inte ordet.

Undrar om de pluggar något annat språk?

25 armhävningar

Den franska kvalitetschefen börjar gå på mina nerver. Hon bombarderar mig med email där hon begär det ena och det andra. För det mesta, klarar vi av det. Men vissa saker, går inte. Vi kan, helt enkelt, inte.

Det är som att gå till Fiat affären och säga, hmm, jag vill ha en Fiat Punto Grande som kör 300 km / timme.

Då kommer handlaren att säga, javisst, men då får du gå till Ferrari affären längre bort.

Men kunden ger sig inte. Jag vill inte ha en Ferrari ( läs betala för den), jag vill ju ha en Fiat!

Där sitter jag nu. Jag blev så irriterad och arg på den där kvinnan att jag var tvungen att göra 25 armhävningar efteråt, bara för att släppa trycket. Och stackars mitt tangentbord… när jag skriver till henne flyger fingrarna över det som en riktigt orkan… det bara rasslar till!

Urrggg!

Sedan pratar jag med kollegorna. De skrattar åt mig

Är det fransmännen igen?

Nej, fransyskor. Tio gånger värre. Söta, men giftiga!

Bland kor och höns

När jag först läste om massakern i Finland och tittade på kartan blev jag något orolig. Det är nämligen så att min konstnärliga bror jobbar som lärare i en yrkesskola i den trakten, som dessutom tillhör samma större skola. Det är nämligen så att yrkesskolan i Seinäjoki har lokaler på olika ställen. Tänk om de skrivit om fel plats? Det var ju en lärare som miste livet…

Det visar sig att det inte var hans skola, men inte långt ifrån. 4 mil för att vara exakt. Så nära att den frivilliga brandkåren i byn fick åka till skolan där det brann. Och en av brandmännen var kollega till min bror.

Närmare än så kan det knappast bli.

Jag pratade med min bror om det. Hans sista replik var ” tänk, här bor man i frid och fröjd bland korna och hönsen, och så händer något så fruktansvärt i ens närhet!”

Gårdagen

För att bli av med min frustration åkte jag ut med Vovve i båten igår. Det var en riktigt fin kväll med en fantastisk solnedgång. Tyvärr så blåste det mer än hemma i trådgärden och vågorna var lite större än jag hade hoppats. Vid ett skede kom det en våg som lyfte upp Vovve och därefter blåste det så hon nästan åkte iväg som Nalle Puh och då bestämde jag mig för att det var nog; dags att åka hem.

Turen blev kort, men frustrationen gick bort.

Och idag är det nya tag med fransyskan. Bägge sitter vi i en liknande båt. Hon måste övertyga sina medarbetare att vara lite mer flexibla och jag måste övertyga mina, samtidigt som vi båda slåss om att få som vi vill! Alltså kommer trycket från alla håll.

det är ju det som ger spänning här på jobbet.

En irrande planet

Jag hittade en planet som definitivt är i obalans: mina fransyskor.

Vi har kommit i ett dumt läge där ingen av oss kan backa, och ingen av oss kan gå fram. Hur gör man när man inte kan komma överens om vad som är rätt, och vad som är fel?

Ett sådant läge tär på krafterna, eftersom irritationen växer. Inte bara därför att man inte accepterar den andres åsikt, men även därför att man inte kommer ut ur situationen.

I vanliga fall har jag inget emot att backa, men i det här fallet betyder det att vi förlorar hundra tusen kronor om vi gör det. De, å andra sidan, förlorar ingenting.

Min motpart försöker få mig att hitta fyndiga lösningar, men jag hittar inga!  Det finns bara en lösning, men den innebär en risk för produkten, och hon vill (naturligtvis) att jag tar den risken. Med andra ord, går det åt skogen betalar vi för det. Jag har å andra sidan sagt att vi kan försöka, men då får de betala hur det än går, men då tar hon inte risken.

Alltså sitter vi här och väntar ut varandra.