Distans

En gammal bloggis ( gammal och gammal…hmmm) skrev ett email till mig. Vi har inte hörts av på ett tag nu. Jag svarade och sedan fick jag ett email tillbaka. Hon tyckte att hon märkte en viss distans.

Vet inte varför men jag har tidigare funderat över det. Jag har ett antal vänner utspridda över hela världen, från Arizona till Malaysia. De flesta har jag kontakt med via email. Några av dem via telefon, fast det händer sällan. Dessa vänner är det som man vanligtvis kallar för “goda vänner”. Människor man känt länge. Man vet var de studerade, var de jobbar, om de är gifta och har barn. En del av dem har jag till och med bott tillsammans med.

Men jag känner en viss distans i vår kommunikation. Den är inte medveten. Men den finns.

Sedan har jag bloggisar som jag kommunicerar med varje dag. Jag vet inte era namn. Vet inte var ni studerat. Om ni studerat.  Vet inte var ni jobbar, studerar eller var ni bor. Några vet jag lite mer om, andra vet jag ingenting om. Men kommunikationen med er känns nära.

Jag kan bara komma på en sak som gör att den ena typen av kommunikation känns distansierad, medan den andra känns nära. I bloggen skriver vi om små, vardagliga saker. ibland kanske viktiga, ibland oviktiga. Det behöver inte ha en ordning, eller planering. Därför känns det nära.

Med emailen blir det styrt. hej hur har du det jag har det bra. jobbet går si och så. Barnen mår si och så. Och så vidare.

Så egentligen, borde man be vännerna och släktingarna att börja blogga.