En riktigt ovanlig torsdag

Igår var en sådan dag man inte glömmer i första hand. Redan på morgonen när jag tog ut Vovve (eller var det tvärtom?) såg jag att det skulle bli en vacker dag och jag tänkte på min kanot…tänk om jag kunde ta en liten tur ikväll?

På jobbet ringde en skotte, som vill komma på besök nästa vecka med en fransman och en ryss. Vilken kombination! Nu får vi se om det blir av, ofta vill folk komma på besök tills de märker hur svårt det är att ta sig hit.

Någon timme senare ringer en journalist som vill komma och intervjua mig. Moi? Nu är det så att vår fabrik är en aning udda så vi får besök med jämna mellanrum. Ok då, svarar jag, när vill du komma? tar fram min almanacka… om en timme! Om en timme? njaaaaa ok då! Hur ser jag ut idag, tänker jag? Eftersom jag är ute i vischan så är jag inte alltid klädd som för att träffa en president eller bli fotograferad…jag ser väl OK ut, fast jag inte tvättat håret idag, av alla dagar. Jag tvättar håret varje dag, men inte idag! Oh well, det får bli som det blir.

Journalisten kommer och vi pratar. Han plåtar lite här och där. Vi går in i lackeringen och han fokuserar på en tunna. Plötsligt ser jag, i slow motion, hur kamera objektivet faller ner…rakt in i en kanna med gul målarfärg! Ploff! Kannan välter. Han står som fastgjuten på golvet. Jag smyger fram försiktigt till kannan och tittar in. Jag ser linsen. Den är, märkligt nog, inte helt gul. Som tur är, har objektivet ett skydd som är så stort att den hindrar linsen från att röra bottnet på kannan, där det finns lite färg. Och, tur är också att kannan är nästan tom. Tar ut linsen och vi kan fortsätta…

Får ett email där det står om en undersökning gjord i USA. Det handlar om utbildningar. Min schweiziska skola ligger på tredje plats i sin nisch…i världen! My goodness! Före Cornell University! Det roliga med detta är att när jag kom till Sverige ville jag plugga vidare men det gick inte, min utbildning var inte godkänd i detta land. Skulle ha lust att skicka emailet till Ackrediterings Myndigheten eller vad den nu heter…

Kommer hem efter ett kort besök i affären. Ingen är hemma, utom vovve. Hon blir jätteglad, och ännu gladare när jag tar fram koppeln. Kanot! säger jag. Hon skäller. Vår lilla utflykt blir fantastisk. Inte ett moln, och vattnet är som en spegel. Luften känns lite höstaktig, så där fräsch som det kan bli en vacker höstkväll.

Sedan är det dags att laga mat. Fru och barn är borta, så jag ska överraska…

Det ska bli Den Röda Soppan 2.0 . Vi gör lite ändringar i receptet. Jag börjar med att rätta till det som gick fel. Senast hade jag inte rätt vittvin. Nu har jag Drostdy Hof Sauvignon Blanc. Perfekt! Vi tyckte ju att det blev lite sött, så jag lägger till lite citron och inte bara apelsin. Och till sist ersätter jag persiljan med koriander, min favorit ört.

Maria kommer hem och hon möts av ett rum fullt med ljus, brasan är tänd, ett glas vittvin står på bordet och maten väntar!