Statistik

Statistiken här är ju fenomenal. Inte bara att man ser varifrån människor kommer, och vart de går, men även vilka inlägg som är mest besökta. Det här skall studeras noga av professor Lejon!

Det andra jag gillar är kategorierna. Tydligen hänger de också ihop med besökarna. Bara man kommer på hur allt fungerar kan det bli riktigt intressant. Tänkte lägga en liten sida om mig men har lite svårigheter där…jag kan skriva den men sedan vet jag inte hur jag skall placera den utan att den förstör alltihopa.

Själv är jag glad att jag flyttade. Det är som Alter Ego skrev; vill man skriva, är detta bättre, vill man ha en sorts chatt-blogg kanske tidningarnas sätt är bättre. Fast jag har hittat en metod att kombinera bägge. Jag loggar in i Yahoo, loggar in här, och då ser jag när jag får meddelanden…

En kund

Jag har en kund som är så extremt dum ( på riktigt, alltså ointelligent) att han driver mig till vansinne. Dels blir jag bombarderad av email som jag ska besvara, men inte bara det, jag ska fylla i olika blanketter och excel filer där jag enbart ska fylla i en siffra. Och till råga på allt, så är filerna skrivskyddade, så jag kan inte göra det. Bara den tiden jag lägger på kunden kostar mer än vad han omsätter hos oss…dessutom ingår han i ett stort bolag med sitt eget fikonspråk som ingen annan begriper sig på. När han inte får svar på sitt fikonspråk så får jag klagomål därför att jag inte kommunicerar på rätt sätt…oh blyme! Men visst är det härligt med kunder!

Too close to the Sun

”The Life and times of Denys Finch Hatton”

Den boken läste jag färdigt igår. Vet inte om ni kommer ihåg en av dessa listor då det frågades vilken roll från en film som man tyckte liknade sig själv…eller något ditåt. Mitt svar: Denys Finch Hatton, från Out of Africa, som spelades av Robert Redford (helt fel för rollen, egentligen).

Sedan jag såg filmen på 80-talet har jag varit fascinerad av Karen Blixen’s liv i Afrika. Jag har läst ”out of Africa” och ”Shadows in the Grass” om henne och även boken om hennes svenska man Bror Blixen. Och hela tiden har jag tänkt på Denys Finch Hatton, som jag tyckte från början var den mest intressanta av allihopa. I fjol åkte Maria och jag över till Rungstedlund, Karen Blixen’s hus som är mellan Köpenhamn och Helsingör. Det var helt fantastiskt! Efter att ha läst böckerna, att få se hennes hus, hennes trädgård, och hennes tavlor…vilken upplevelse!

I museet finns ett bibliotek med allt som skrivits om Blixen. Och där hittade jag boken.

Om Denys. Jag var i ekstas…

Vad är det som tilltalar mig hos Denys? Kort bakgrund. Uppfostrad i England, studier i Eton, åkte till Afrika för att hitta lyckan. Blev professionell jägare, och blev känd som Blixen’s älskare. Denys gillade naturen, djuren, öppna landskap…han tyckte att det viktigaste i ett förhållande var att ge varandra frihet. Med det menar jag inte att vänsterprassla, nej, jag menar frihet att komma och gå. Att vara tillsammans därför att man vill vara tillsammans, inte därför att man måste. Han åkte iväg några dagar, och kom alltid tillbaka. Han lärde sig flyga och  tog Karen med sig på flygplanet, och visade henne Afrika från luften. Innan han dog i en olycka märkte han att djuren höll på att försvinna från Kenya, så han bytte geväret mot kameran…därefter låg han bakom första naturparkerna i den delen av Afrika. Han dog när han var lite över 40 och begravdes i Karen’s gård, i Ngong Hills. Hon skrev i sin bok att lejonen brukade samlas på hans grav…

Coyote på besök igen

Ni minns sist, Coyote kom på besök och fick mig att ringa någon…nu hände det igen! Och personen svarade…

oh my God! Vad säger jag nu?

Jag har tagit kontakt med en bloggare. JAG. Visst är det otroligt. Jag kan inte tro det själv.

Det är rätt så häftigt, att höra någon man skrivit till, men aldrig träffat. Rösten säger ju en del. Detta fick mig att tänka på en sak. Hur häftig bloggen är, egentligen. Man träffar människor som man aldrig skulle träffa. Läser om deras liv, förhållanden, problem, familjer, tankar, drömmar…En del är ute efter att ragga. Andra vill bara ha kontakt. Några vill inte ha kontakt. En del vill berätta, andra vill läsa.

Och så finns det de som aldrig bloggat. Min syster frågade mig för ett par månader sedan…vet du vad en blogg är?

Blogg? Jag? ingen aning…

Hälsoprojektet

Det dyker upp ett orosmoln i mitt hälsoprojekt…jag börjar känna något i ena knäet. Jag tror att det är en gammal skada från när jag spelade squash. Det värsta är att gör det ont, kan jag inte springa, spela tennis, osv. Not good! Beach 07 är i fara! Jag har nyligen märkt att vad än jag gör för att bli av med späcket så är knäet inblandad på något sätt. Till och med när jag gör situps. Snacka om 40 års kris. Min kropp går sönder!

Barnen och vi byter plats

Jag glömde berätta en sak. I Söndags, när Vulkanen Vädur exploderade, hände något intressant…

Vi satt vid matbordet. Jag, tyst som en mussla. (jag tor jag till och med såg ut som en mussla)… hon kokande som pastavattnet…

Och barnen? De förskte värma upp stämningen. De kallpratade och ställde frågor. ”God mat Pappa!” ”spelar du tennis imorgon?” ”vilken tid börjar du imorgon Mamma?”

Och det slog mig…barnen var mer vuxna än vi vuxna.

Coca-Cola Light

Till barnkalaset köpte Maria Coca-Cola light. När maten var serverad tittade jag på flaskan, serverade mig själv en klunk, smakade (yak!) och sedan tittade jag på vad som finns inne i vätskan…

Protein 0 %

Fett 0%

Kolhydrater 0%

varav socker 0%

Fibrer 0%

då blev jag lite fundersam…vad finns det egentligen i flaskan?

Ensamhet

Som tonåring flyttade jag till ett annat land. När jag gjorde det, såg jag det som en utmaning. Lite visste jag om hur ensam jag skulle bli. Riktigt ensam. Grymt ensam. Första året i högstadiet hade jag en person att prata med, och han var en nörd, som jag inte kunde prata känslor med. Jag kom hem från skolan och gömde mig i mitt rum. Där hade jag några sköldpaddor, som jag pratade med. Bättre än nörden…

Att vara ensam var för mig fruktansvärt. Som att falla i en stor grop, och inte komma ut. Mörker. Kyla. Känslan av att inte kunde prata med någon alls; behålla alla problem inom sig. Jag kunde sova och sova…och drömma.

Jag hade inte många flickvänner…och jag förstod aldrig varför. Än idag, vet jag inte riktigt. Jag såg hyfsat bra ut, var inte otrevligare än andra, hade bra betyg…jag vet inte. På något sätt skrämde jag bort tjejerna. Och jag belv bara ensammare och ensammare.

Så jag koncentrerade mig på annat. Skolan och idrott. När jag skrev studenten i Finland fick jag 4 Laudatur, 1 magna och en Cum laude. Inte helt fel. Bland mina avgångsbetyg hade jag 10 i franska, spanska, engelska, idrott. De övriga, inte lägre än 8.

Men ensamheten…den satt kvar. Så försökte bli vän med ensamheten. Gick ut på långa promenader i skogen. Åkte skidor ute på havet, då det var snö på isen. Lärde mig njuta av tystheten där. Jag kunde åka till vår sommarstuga och vara helt ensam under helgerna. Och till slut, blev jag vän med ensamheten. Jag reste ensam, jag åkte till stan, ensam…det var inte mycket jag inte gjorde, ensam.

Och sedan träffade jag Maria. Visst, jag hade ett par flickvänner innan…inget att skryta över, precis. Nej, jag är inte Casanova. Vi träffades, och genast visste jag att något hade hänt. Vi hade så mycket gemensamt…

Och ensamheten har jag inte sett på 20 år. Inte på samma sätt. Den ensamheten jag kan fortfarande uppleva, är min vän. Den andra, den stora kalla gropen, den försvann. Den ersatts av värme. När jag tänker på Maria, känner jag värme, i hjärtat, där den kalla ensamheten bodde en gång i tiden…

1513

är besökarna som saknades i expressen för att komma upp i

100 000

wow! så nu saknas det cirka 300

Imorgon blir det D’Day!

När jag började blogga i augusti visste jag inte vad jag gav mig in i. Hade någon sagt att det skulle stå 100 000 på min räknare hade jag sagt ”no way José!” Aldrig i livet…du skämtar…blir det så så äter jag min hatt.

Tur att jag inte gjorde det (alltså pratade om min hatt) …det hade smakat en aning torrt…

Märtagretas layout

var super kool! undrar om jag kan få det mer häftigt…vi får ge Kreativ uppgiften!