Usch va jag blir irriterad när man skriver adressen på en hemsida som slutar på .com och hamnar på företagets .se sida. Har jag skrivit .com vill jag till .com och ingenannanstans!
Naturligtvis förstår jag att vissa företag enbart har en länk från .com (dvs det finns ingen sida där) men i många fall, som Google, MSN, Expedia, Amex finns det en sida i USA och en annan i Sverige.
Snälla, låt mig själv välja vart jag ska!
Under flera år har jag bloggat, och därefter började jag först på Facebook, sedan på Linkedin och slutligen på Twitter. Bloggen och FB gillar jag, och förstår mig på, men de senare två har jag inte riktigt kommit in i. Däremot har jag vänner som finns i de olika nätverken, och jag börjar se ett antal intressanta mönster.
För en del människor verkar det vara viktigt att samla på sig så många ”vänner” som möjligt. Jag undrar vad meningen är, egentligen.Är det för att visa upp hur social man är? ”Kolla, jag har 500 vänner!” Man skulle tro att dessa människor är väldigt sociala, eller hur. Det är bara det att om 30% av alla dessa vänner skriver ett inlägg, blir det så många att man inte hinner med.
Det märkte jag för ett par dagar sedan. En av mina bästa vänner, på Fb och IRL, har över 500 kontakter på FB. Ännu flera på Linkedin. Han skriver säkert mellan 3 och 5 inlägg per dag. Jag har inte varit så flitig, men ändå, rätt så aktiv. Och så skickar han mig ett meddelande ” hej, hur är det med dig? vi har ju inte pratat på länge”.
Det fick mig att fundera. Jag har ju läst massor av hans inlägg och vet, ungefär, vad han håller på med. Hans meddelande lät… långt borta. Konstigt. Det lät som om han inte märkt att jag också finns på FB. En tanke slog mig… kan det vara så att han skriver en massor, men läser ingenting? Jag har faktiskt aldrig fått en kommentar av honom.
Sedan har jag en annan kontakt, som är ännu flitigare än den första. Problemet är att hon kopplat ihop FB, Linkedin och Twitter. Alla hennes inlägg syns på tre ställen samtidigt. Jag drunknar i hennes inlägg. För en vecka sedan skulle jag skicka henne ett meddelande. Gick in på FB, meddelanden, och konstaterat att jag skickat samma meddelande för två år sedan, utan att få svar. Eller läser hon inte sina meddelanden, eller bryr hon sig inte om dem.
Väldigt socialt. Man är så aktiv på dessa sociala nätverk, och ändå är man så osocial, på samma nätverk.
Ett tredje mönster. ”Flitig syndromet”, kallar jag det. Personer som läst kändisars inlägg och försöker göra liknande. Visa sitt ”perfekta liv”. Alla inlägg är filosofiska, många citat, och så även allt man gjort. Man bygger upp en fasad, och vi som känner personen, undrar vad som hänt med honom eller med henne. Så där är ju inte personen i verklighet? Eller är det tvärtom? Kan det vara så att det man visar upp på FB, är det ”riktiga jaget”?
Segt har det varit, men nu känns det som om vintern är här. I helgen snöade hela tiden, men det var plus grader, så på morgonen idag var det bara någon centimeter snö. Men nu under dagen har det blivit kallare, så snön lär väl stanna ett tag nu. Tänk, den 23 januari! I fjol kom vintern redan i november. Mysko hur det kan ändras från år till år.
För ett par veckor sedan, hade jag nöjet att gå på ett frukost möte arrangerat av vår resebyrå. De hade bjudit in en man som länge jobbat utomlands, i flera olika länder. Han pratade om de nya utvecklingsländerna och den stora potentialet som finns i dessa.
Ett ämne han berörde var ledarskap. Han tyckte att den ”svenska modellen” mycket väl kunde exporteras eftersom den fungerade så bra, och så gav han exempel på framgångsrika svenska företag. Gissa vem var den enda som ställde en kommentar / fråga till honom under hel mötet… ja, det var jag. Jag påpekade att den ”svenska modellen” där medlemmarna i gruppen själva får bestämma vem gör vad, inte alltid fungerar. Jag har själv testat det på en grupp från latinamerika och ingenting hände överhuvudtaget, tills en av medarbetarna sade till mig att jag inte kunde göra på det viset. Om jag i stället delegerade tydligt och gav konkreta order, skulle allt fungera mycket bättre. Och så blev det.
Idag fick jag ett något komiskt bevis på detta, här hemma.
Chefen har sitt kontor bredvid vårt lilla kök. Han ansåg idag att soporna luktade illa, så han stängde dörren till sitt kontor,och hoppades på att ”någon” skulle ta ut soporna. Alla på kontoret blev något förvånade när dörren var stängd. Till slut kom alla på att han hade stängt dörren därför att soporna luktade, men ingen tog ut dem.
Det gjorde jag. Och så tänkte jag på hur detta aldrig hade hänt i ett företag i Frankrike, till exempel. Där hade chefen tagit första medarbetare och sagt ”ta ut soporna!”. Men här väntar man på att ”någon” fattar att soporna ska ut och själv tar initiativet till det.
Löjligt.
Kallt idag. Mysko, det är +2 men det blåser så mycket att det känns som om vi är i Sibirien. Soligt, och vackert. Gick på promenad med Vovve och konstaterade att havet har stigit… och inte lite. För ett par dagar sedan var det någon som sade att vattnet är 60 cm högre än snittet; idag är det ännu högre. Inte långt ifrån finns det en granne vars halva trädgård är under vattenytan. Om vattnet stiger 5 cm till kommer cykelvägen jag brukar promenera på att bli under vattenytan… helt otroligt! Min båt, som är på land, är ”på vattnet”. Den ligger på några bildäck, som tur är.
Läste precis ett inlägg som en känd Mexikansk skådespelare skrev. Hon har tydligen retat upp hela landet genom att önska sig att knarkkungen Chapo ägnade sig åt att trafikera med ”godhet och kärlek” eftersom han är så duktig på det han gör. Brevet på spanska läser du här
Hon skriver lite annat intressant
Jag tror inte på äktenskap, jag tror på kärlek. Jag tror inte på idén att jag MÅSTE leva med någon resten av mitt liv, det gör mig bara ledsen och ger mig skuldkänslor, jag tror inte på misslyckande, jag tror på att man går vidare, att man tar beslut, bra eller dåliga, jag tror på att ändra sin åsikt så fort som nödvändigt
Jag saknar den första gången av allt. Därför tror jag inte att det det viktiga är hur mycket jag älskar min partner, jag behöver känna det man känner i magen som går igenom hela kroppen, den första gången, det kvittar hur mycket jag älskar honom eller hur bra han ser ut, jag måste känna den känslan som jag är så beroende av. Vi alla saknar den känslan, men vågar inte erkänna det. Borde inte alla förhållanden vara tills ”detta” tar slut?
Jag tror inte på monogami. Jag tror på trohet, på mina känslor, på det jag känner och låter min kropp känna
Jag föddes naken utan lagar eller religion, dessa uppfanns av mannen, som Bibeln, och jag har känslan att dessa uppfanns enbart för att kunna manipulera folk och gynna några enstaka
Läser i dagens svenska dagbladet om de nya jobbtrenderna i USA. Det kommer att bli mer tillåtet, även önskvärt, att medarbetare använder sina egna mobiler och datorer på jobbet. Skillnaden mellan privat och jobb suddas ut. Man ska använda Facebook, Twitter och andra sociala medier på jobbet.
Funderar på min egen situation. Jag har ett jobb som jag kan sköta från vilket ställe som helst, men min arbetsgivare anser att jag ska vara på plats mellan 08:00 och 16:30. Som om vi vore på 1910. Trots att mitt avtal säger att jag kommer att jobba hemifrån och på helger, ska jag stämpla in och ut. Jag fick slita för att få min bärbara dator och den har jag nu haft sedan 2007. Att byta ut den, trots att den börjar visa sin ålder på olika sätt, är ”out of the question”. MIn arbetsgivare tror inte på Facebook eller Twitter. Det är något som man gör privat. Dessutom ska man skilja privat och jobb. Jag får ta hem min bärbara dator men får bara använda den för att jobba. På samma sätt ska jag inte ta med privata saker till jobbet. Av den anledningen fick jag slänga min färgskrivare, som var privat. Chefen anser inte att man behöver en färgskrivare, så vi köper inte en. Den som läser har ”tillräcklig fantasi för att se de olika färgerna”.
Man kan ju undra. Själv märker jag hur det som händer i USA tränger in sig i mitt liv även om min arbetsgivare försöker stå emot. Jag får privata mejl på jobbets mejlkonto, och jobb mejl på mitt privata mejlkonto. Jag har kunder på Facebook och på Twitter. Jag får samtal hem, till min arbetsmobil och till min vanliga telefon.Jag har kunder som vill skypa, på min fritid, med mitt privata konto. Gränserna suddas ut, vare sig man vill eller inte. Dessutom jobbar jag mot människor som finns i olika länder vilket gör att deras tidsperspektiv inte är samma som vårt.
Det blir intressant att se, hur min arbetsgivare lyckas stå emot det som händer överallt.
Och under tiden kommer jag att fortsätta som vanligt. Dvs, bakom kulisserna.
Fick tråkiga nyheter häromdagen. En av mina största kunder i Portugal ringde och undrade om jag hade hört vad som hänt på juldagen. Det hade jag inte.
Deras representant i England hade de senaste veckorna fått en konstig hosta, och han hade sagt att han börjat bli orolig för sin hälsa. På juldagen kollapsade han och dog. Så där bara. Han var runt 60 år gammal.
Jag har känt R i tio års tid. Han var alltid väldigt glad och trevlig. Ibland, när han märkte att portugiserna och jag inte kom överens, ringde han till mig för att lugna stämningen. Ofta ringde jag honom för att ta reda på vad som hände ”bakom kulisserna”.
Jag kommer att sakna honom. En god vän är borta.
Läser på nätet om den utvisade familjen som flögs till Armenien igår. Det är som man blir arg när man läser det. Hur kan vi vara så grymma att vi skickar dem hem efter 10 år? Barnen är ju i princip svenska. Och så pratar vi om hur viktigt det är med integration, och när man väl integrerats skickas man bort. Tänkte skriva ”hem” men det är ju inte deras hem. Hem är ju Sverige.
Jag har ofta funderat på Sveriges flyktingpolitik. Vi är ju väldigt generösa när vi tar hit folk, men sedan verkar det som om integrationen är svår och dessutom har vi en mängd fall, varje år, av folk som skickas tillbaka då det är uppenbart att de inte borde göra det. Som den här familjen. Eller den 90 åriga kvinnan som skulle skickas hem för en månad sedan.
Varför inte minska antalet som vi tar hit, för att sedan ta hand om dem som redan är här? Då skulle vi slippa dessa fall som nästan alla är överens om att inte borde finnas.
Och stackars familjen borde tas HEM omedelbart.
Efter några veckor då jag inte kunde spela tennis därför att det aldrig fanns lediga banor började jag simma. Jag har nu varit i simhallen regelbundet i nästan två månader och jag njuter varje dag jag går dit.
Det som slår mig mest är hur bra jag mår dagen efter. Med tennisen blev jag utmattad men dagen efter kände jag ingenting speciellt. Med simningen, och möjligtvis också effekten av bastun, är jag full av energi dagen efter. Helt underbart.
